Jag trodde verkligen att jag skulle kunna koppla bort hjärnan nu (städning och packning gå ju automatiskt) men icke sa nicke. Jag måste nu tänka, tänka, tänka på hur jag ska ta mig hem imorgon eftersom mitt tåg verkar vara inställt redan innan det fått en chans att åka.
Mina alternativ är att:
1. Chansa och hoppas att jag kommer fram i tid till mitt tågbyte om jag tar ersättningsbussen, även om bussen tar längre tid än tåget...
2. Åka och fira jul med A&co
3. Stanna här.
Hade jag inte slagit av hjärnan hade jag säkert sett vilket alternativ som är rimligast men nu så ser alla ungefär lika troliga ut.
När jag, efter dagens träningspass, stod i duschen kom jag att fundera på hur det vore att göra sig iordning för Nobelfesten.
Att noga fundera ut vilka kläder och smycken som passar och hur skulle man se ut ihåret? Fjärilar i magen. Färggladada fjärilar, likt de fjärilar en ung flicka har när hon förbereder sig för sin först bal. (Ack, min fina blåa klänning)
Så klart är det inte aktuellt med Nobelfest för mig idag MEN! Jag fick A att lova att när han blir statsminister ska han bjuda in mig. Det känns bra.
Jag gråter ytterst sällan. Någon gång per år kanske, max.
Det som får mig att gråta kan vara olika saker, oftast är det för att jag känner mig maktlös.
Jag grät när läkarna talade om att jag inte fick åka hem över jul förra året och att de istället planerade in en operation på julafton. Sen samlade jag mig och talade, vänligt men bestämt, om för dem att jag inte alls tänkte opereras på julafton. Juldagen, efter julottan fick det bli. Man vinner på att vara samlad.
Jag kan tycka att det är lite jobbigt att jag inte gråter. Utåt kan jag tyckas vara känslokall och distanserad. Det är ju ingen höjdare direkt. Jag är inte känslokall, känslorna tar sig bara andra uttryck hos mig. Panikattacker och apati är mycket vanliga, liksom vredesutbrott.
När jag blir riktigt rörd, får jag ont i magen. Jag skulle nog hellre gråta men det går bara inte.
Igår ringde en människa som jag håller av väldigt mycket och sa att hon saknade mig. Då fick jag så ont i magen att jag var tvungen att lägga mig platt på golvet.
Jag hör Ingmar Bergman, i bakhuvudet. Han säger åt mig att skapa något av ångesten.
När jag känner mig deppig, vrång och vresig finns det en sak jag alltid tar till. Jag bakar!
Detta har lett till att jag faktiskt inte är helt värdelös på att baka bröd.
När jag är ledsen, arg eller besviken. Om någon behandlat mig orätt. Då städar jag.
Jag är ganska sällan så ledsen att jag städar men det händer.
Laga riktigt god mat eller träna lite fungerar också men inte lika bra (mest för att den goda maten är förgänglig och att jag tycker att det är rackarns tråkigt att träna).
Goda vänner och en fin familj hjälper också till men jag är ändå av den övertygelsen att om man verkligen, på djupet, ska må bättre så måste man hitta det inom sig själv. Hur man hittar sig själv och sen hur man hittar något inom sig, det är himla individuellt det.
Varje gång jag träffar honom, knyter sig min mage och jag vill springa hem
Mitt hjärta är stenhårt och iskallt, jag har inga känslor
Var eviga nyhetssändning får mig att vilja slåss
Jag tycker att många får skylla sig själva
Överlag kan jag väl säga att jag blir upprörd när människor blir behandlade på ett sätt de inte förtjänar. Mest explosivt upprörd blir jag dock när saker inte fungerar som de ska och jag inte får som jag vill.
Jag öppnar mina ögon. Var i hela friden är jag? Jag har slangar överallt. Bröstkorgen, näsan, armen händerna och så många fler ställen. Smärtan är outhärdlig. Runt omkring mig står personalen, minst fem av dem pillar på någon maskin, alla kopplade till mig. Några av dem har en hint av panik i ögonen. Njurarna startar inte. Vad ska de göra? Det gör så ont. Jag sluter mina ögon igen.
Återigen öppnar jag mina ögon. Man frågar mig hur jag mår. ”De säger att den värsta smärtan som finns är att föda barn. Jag ska aldrig föda barn” är mitt svar. Jag kan inte röra mig, mina armar gör inte det jag vill, tårna vickar inte och jag kan inte vrida på huvudet. Herregud, är det såhär det är att vara förlamad? Jag är så nära att ge upp, styrkan vill inte infinna sig men då ringer telefonen till det lilla ”kontoret” inne på post-op. Min första nästankontakt med omvärlden. Sjuksköterskan talar om att det är U, som ringer för att höra hur det gått. Jag ler.
Vad håller jag på med?! Ge upp? Inte en chans!
Det var ett år sen idag och i det ögonblicket fick jag en ny laddning styrka via telefon från Stockholm. Tack!
Även om jag är så arg att jag vill spricka inser jag att det är något övergående så jag stannar inne idag, i ett vadderat rum och jag ber om överseende.
Jag vill spy galla över allt jag hör och alla jag ser. Därför har jag gjort en lösningsplan.
Steg 1: Stäng av radion
Steg 2: Ät något
Steg 3: Logga ut från msn
Steg 4: Tänk inte ens på att logga in på facebook eller läsa på någon nyhetssida
Jag ångrar i stort sett allt jag gör (och inte gör).
Så fort jag gjort något, vad som helst, kommer jag på att det nog var rackarns dumt.
Samtidigt tycker jag att det är en knepig känsla för man kan ju aldrig göra något ogjort.
Svårigheten i att göra saker ogjorda och ta tillbaka saker man sagt gör också känslan ännu starkare.
Mest av allt ångrar jag nog ändå saker jag gjort som sårat familj och vänner. När jag dragit med mig dem i mitt eget fall och när jag skjutit bort dem för att inte dra med dem.
Att de inte längre kan se på mig med samma ögon som de en gång gjort.
Att veta att det är min egen dumhet som är orsaken.
Jag tror inte att jag har något favoritminne. Inte som jag kan minnas iallafall.
Det här är en fin sak, som jag minns. Jag brukar tänka på det ibland när jag känner mig ensam och oönskad.
Det var någon av alla de gånger vi inte var tillsammans. Då vi och universum bestämt att lite tid och distans skulle göra oss gott. Det var mycket tid och distans ibland men när vi var tillsammans fanns varken tid eller distans.
Jag satt vid matbordet i vardagsrummet och pluggade samtidigt som en tv:n visade en film. Adam & Eva.
Min telefon pep till.
"Jag gick förbi en tjej på stan idag. Hon luktade sådär svagt av persika som du alltid gjorde. Då kom jag att tänka på dig. Jag saknar dig."
Jag förbannade verkligheten för att den var som den var och för att det var tvunget att bli som det sen blev.
Sen lärde jag mig att även små, korta perioder av fina saker kan vara lika mycket värda som de stora och långa och att hur och var det än är så är det fint när någon tycker om en.
Jag har väldigt dåligt minne. Jag minns inte mycket alls av vad som har hänt. (Ibland är det fint för jag kan glömma saker jag verkligen inte vill minnas) Så, därför har jag inga speciellt starka minnesbilder av någon första kyss. Det bara finns inte. Jag minns en kyss men det var knappast den första.
Det var sommar och vi hade varit ute och cyklat enhjuling.
Vi satt på soffan i hans vardagsrum.
Han var den där killen jag var så himla tokigt kär i. Så länge.
Jag och M kallade honom för Någon. Z kallade honom Moroten.
Det var spännande, för det var dag och ljust och mitt i vardagsrummet.
Kanske skulle hans mamma komma hem precis då?
Kyssen varade i en och en halv evighet.
Det var så det var på den tiden. För en och en halv evighet sen.
Finns det något finare än -15°C, strålande sol och gnistrande snö? Det luktar så gott ute och det är alldeles lagom för att man ska kunna ha de kläder man vill. Det är så fint, så fint och från där jag sitter och pluggar ser jag bara glittrande snö och blå himmel. Jag blir så glad så att det gör lite ont i magen. Hihi
Tog ett steg bakåt från mitt matbord, där tusen böcker ligger i en organiserad oordning för studier, tittade ut över mitt lilla bo och drabbades av akut hemlängtan.
Helt plötsligt blev det så påtagligt dumt att jag inte varit hem på hela hösten.
Men så kan det gå när man inga pengar har. Jag har ju iallafall planer på att fira jul iår.
