Vad ska det bli av oss egentligen?
När vi var små var vi många.
Vi hade drömmar och mål.
Allt eftersom tiden går blir vi färre och färre.
Några utav oss ha bytt mål men har våra drömmar bytts ut?
Jag siktar inte längre på att bli polis och läkare lär jag inte heller bli men drömmen om att hjälpa andra människor, den finns kvar.
Borde jag ge upp den drömmen också?
Det känns rätt naivt att tro att man ska kunna hjälpa andra människor när man knappt kan hitta en dag på året då det verkligen känns bra att vakna.
Idag vill jag bli konstnär.
"Hon tog en sked och gröpte ur hans hjärta.
Det var så han kände det.
Som om hon valt det trubbigaste verktyget.
Smärtan var oändlig,
Det fanns ingen som henne.
Inget kunde göra så ont.
Han låg där, utan hjärta.
Ensam och rädd.
Då såg han henne.
Hon stod där med hjärtat i handen.
Det bultade.
Med skeden i andra handen gröpte hon ur sitt eget hjärta.
Hon gav det till honom.
Nu var hans hjärta hennes
och hennes hjärta var hans.
Det gjorde inte längre ont.
Han var inte längre ensam.
Det fanns inget som kunde göra honom rädd."
Kommentarer
Trackback
