Cissiluren

Jag vet inte om det är själva idén som skrämmer mig eller om det är för många dåliga exempel runt omkring mig.

Det kanske bara är så att själva grejen med att vara i ett par är lite, uhm, uppförstorat?

Alltså att folk tar det mycket seriösare än det faktiskt är.

Jag menar inte att det är något fel med att vara seriös, bara att det kanske inte alltid måste betyda så jättemycket.

Jag skulle inte vilja att min pojkvän, om jag nu hade någon, skulle tro att jag ville flytta ihop med honom, förlova mig och gifta mig bara för att jag tycker att det känns bra att ha någon att umgås med, de där tråkiga tisdags- och söndagskvällarna. 

Men jag tror inte heller att jag skulle kunna dejta en kille som säger till mig att han har problem med att binda sig. För, hey, en kille som är mer rädd för det än Cissi är, han kan knappast ens våga att pussa mig på kinden.

Det kan förstås att man kan tycka att det är jobbigt när ens pojkvän visar sig vara en skitstövel. Verkligen. Men är det inte killars jobb att vara det? Alla är väl det? Och är det inte det som det går ut på? Att hitta någon som är av samma skitstövelnivå som man själv är?

Sen har vi de där jättegulliga killarna som bara alltid gör och säger rätt saker.

De som får en att smälta. Jag trodde länge att det bara var en myt, någon sådan kunde inte finnas.

Jo då, de fanns, bara inte bland mina karlar i Ludvika.

Jag har minsann hört talas om dem, flera stycken bara de senaste månaderna.

Och jag är avundsjuk. AVUNDSJUK.

Den killen som inser att du är på tok för full. Leder in dit till en säng, tar av dig glasögonen och bäddar ner dig. 

säger "Så där ja, nu kan det inte bli mycket bättre." 

Han måste ju verkligen vara bättre en killen som skulle sagt. "Haha, vad full du är." och gått och lagt sig.

Jag blir inte klok på dessa karlar. 

Nu ska jag göra ett nytt försök till att sova. Föreläsning kl 8 imorgon.

Puss och godnatt