Cissiluren

Känner ni aldrig behovet av att stanna tiden?

Jag känner det konstant.

Vare steg jag tar är ett steg närmare dagen då jag fyller 27.

Jag vill inte bli 27!

Det är inte åldern i sig som skrämmer mig. Inte alls lika mycket som vetskapen om hur mycket jag kommer sakna när jag är så gammal.

Och med mitt dåliga minne kommer jag heller inte komma ihåg vad jag har gjort tidigare.

Det låter som om jag är rädd för pensionen, jag vet, men jag kan inte minnas någonting som det är idag.

Jag minns kanske tre saker från i somras. Högst.

Jag minns en sak från veckan som gått.

Och jag misstänker att om jag inte skrivit ned dem skulle jag inte minnas dem alls.

27år och dement.

Dement och ensam.

Ensam och 27.

Jag vet inte vilket som låter värst men allt ser ganska skrämmande ut i mina ögon.

Det är tur för mig att det är några år kvar till 27.

Nu ska jag ta mig i kragen, klä på mig och åka till skolan.

Pusshej