Hemlängtan
Jag sitter och lyssnar på Nour som pratar om att ligga i en säng med Björn och äta banan, prata om singellivet och livet i allmänhet. Vara vänner. Att regera
Då slog det mig. Jag saknar verkligen det där.
Att ligga på sängen. Prata om hur dåliga våra vänner är eftersom de bara umgås med sina pojk-/flickvänner. Prata om viktiga struntsaker som t ex vilket djur man skulle vilja vara. Baka fula pepparkakor i brist på annat att göra.
Utan att det slog mig att vi på något konstigt sett blev vänner, vi hängde ju bara för att vi var över.
Nu vet jag inte riktigt var jag ska lägga de där tankarna.
Jag sover istället.
Jag har inget behov av "Ja, vi kan träffas på onsdag mellan 17.00 och 18.30 sen måste jag träffa min pojkvän"
Jag har ett behov av "Vi träffas närsom helst och hursomhelst"
Men det finns inte längre.
Jag blev sjuk och ensammare än någonsin.
Inte ensam för att mina vänner inte ville träffa mig utan för att jag inte orkade träffa dem.
Verkligen inte samtidigt. Att fika med en grupp på 5 tjejer det är pest och pina. Det gör ont i hela mig, jag får panik och jag kan inte höra vad de säger. Ändå hittar jag migsjälv på engel med en grupp tjejer. Fan. Får jag gå nu?
Nej Cecilia du ska stanna kvar här och vara närvarande. Annars kommer de tänka att du inte vill vara med.
Jag kan acceptera att vara ensam bara för att jag inte orkar träffa alla samtidigt men jag kan inte undvika det faktum att jag saknar att ha någon som ligger på golvet bredivd mig och hänger med i mina tankar om att man kan vara galen utan att vara galen.
Jag behöver ingen som tittar snett på mig och säger "Du ser farlig ut" eller "Varför är du så där?!"
Jag behöver någon som säger "Fan vad skönt att du ser ut som du gör" och "Kom igen Cissi, vi bygger en tidsmaskin"
Det går inte jag vet men det är tanken som räknas. På riktigt.
Idag tänker jag
Då slog det mig. Jag saknar verkligen det där.
Att ligga på sängen. Prata om hur dåliga våra vänner är eftersom de bara umgås med sina pojk-/flickvänner. Prata om viktiga struntsaker som t ex vilket djur man skulle vilja vara. Baka fula pepparkakor i brist på annat att göra.
Utan att det slog mig att vi på något konstigt sett blev vänner, vi hängde ju bara för att vi var över.
Nu vet jag inte riktigt var jag ska lägga de där tankarna.
Jag sover istället.
Jag har inget behov av "Ja, vi kan träffas på onsdag mellan 17.00 och 18.30 sen måste jag träffa min pojkvän"
Jag har ett behov av "Vi träffas närsom helst och hursomhelst"
Men det finns inte längre.
Jag blev sjuk och ensammare än någonsin.
Inte ensam för att mina vänner inte ville träffa mig utan för att jag inte orkade träffa dem.
Verkligen inte samtidigt. Att fika med en grupp på 5 tjejer det är pest och pina. Det gör ont i hela mig, jag får panik och jag kan inte höra vad de säger. Ändå hittar jag migsjälv på engel med en grupp tjejer. Fan. Får jag gå nu?
Nej Cecilia du ska stanna kvar här och vara närvarande. Annars kommer de tänka att du inte vill vara med.
Jag kan acceptera att vara ensam bara för att jag inte orkar träffa alla samtidigt men jag kan inte undvika det faktum att jag saknar att ha någon som ligger på golvet bredivd mig och hänger med i mina tankar om att man kan vara galen utan att vara galen.
Jag behöver ingen som tittar snett på mig och säger "Du ser farlig ut" eller "Varför är du så där?!"
Jag behöver någon som säger "Fan vad skönt att du ser ut som du gör" och "Kom igen Cissi, vi bygger en tidsmaskin"
Det går inte jag vet men det är tanken som räknas. På riktigt.
Idag tänker jag
"Fy helvete vad jag saknar min apvän och fan vad jag längtar hem"
Kommentarer
Trackback