Tomtar på loftet?
Det är inget man gärna erkänner.
De faktumt att man, inte har alla hästar i hagen, inte alla indianer i kanoten, inte alla koppar i skåpet. Ja, ni förstår vad jag vill säga. Det sista man vill erkänna om sig själv är inte att man gått upp i vikt utan snarare att man förlorat sitt förstånd.
Jag har alltid försökt inbilla mig att jag på något sätt är förståndig nog att ta hand om mig själv men kanske har jag haft fel?
Eller så är det snarare så att jag har haft rätt men att det ändrats?
Hur som helst så skulle vi igår åka nedåt Linköping för att hämta min cello, efter som jag inte vill att den står där ensam och ledsen när jag är här. Allt gick kanoners och vid 18-tiden stannade vi på MAX vid Behrn Arena. Vi åt och konstaterade att det renoverades/byggdes ut. När vi sen gått ut till bilen, börjat åka och rent ut av åkt en bit utanför Örebro inser jag att jag glömt nycklarna till lägenheten! Hur korkad får man vara?!
En gång är ingen gång kan tyckas och om det ändå var en endaste gång men jag verkar inte kunna hålla kvar något i min hjärna i mer än två sekunder. Jag glömmer allt. Jag glömmer, nycklar, dagar, personer, ord och många gånger även var jag själv befinner mig.
Ändå, ungefär 75 mil senare kan jag konstatera att jag mest bara känner mig rätt lycklig. (Och ja jag vet att det nog är fysikst/biologiskt/kemiskt omöjligt för mig att känna mig olycklig men ändå) Jag är glad!
Jag har ett ganska bra jobb på ett kontor på ABB, jag är omringad av folk som bryr sig, så till den grad att jag ibland får för mig att jag vill gömma mig (men givetvis inte gör). Det är förstås sant att det är bekymmersamt och besvärligt att inte minnas det man behöver men på något vis är det inte så hemskt. Jag vet vilket datum jag ska till sjukhuset men har ingen aning om vad det är för dag idag. Jag är glad, för jag har turen att ha människor omkring som kan tala om för mig.
Jag är så tacksam att jag äntligen kommit hit och att det finns dem som har ork att ta sig an mig.
För vem vet hur det hade gått om jag varit alldeles ensam och i en tid utan dagens teknik?
Idag är det lördag den 13e juni 2009. Jag befinner mig i min säng i Gräsberg. Imorgon ska jag träffa Ulrika. Idag har jag varit i Linköping och bland annat köpt ett par gummistövlar.
Imorgon när jag vaknar är det söndag den 14e juni och jag är inte säker på vad det innebär. Än.
Se! Så svårt kan det väl inte vara?
De faktumt att man, inte har alla hästar i hagen, inte alla indianer i kanoten, inte alla koppar i skåpet. Ja, ni förstår vad jag vill säga. Det sista man vill erkänna om sig själv är inte att man gått upp i vikt utan snarare att man förlorat sitt förstånd.
Jag har alltid försökt inbilla mig att jag på något sätt är förståndig nog att ta hand om mig själv men kanske har jag haft fel?
Eller så är det snarare så att jag har haft rätt men att det ändrats?
Hur som helst så skulle vi igår åka nedåt Linköping för att hämta min cello, efter som jag inte vill att den står där ensam och ledsen när jag är här. Allt gick kanoners och vid 18-tiden stannade vi på MAX vid Behrn Arena. Vi åt och konstaterade att det renoverades/byggdes ut. När vi sen gått ut till bilen, börjat åka och rent ut av åkt en bit utanför Örebro inser jag att jag glömt nycklarna till lägenheten! Hur korkad får man vara?!
En gång är ingen gång kan tyckas och om det ändå var en endaste gång men jag verkar inte kunna hålla kvar något i min hjärna i mer än två sekunder. Jag glömmer allt. Jag glömmer, nycklar, dagar, personer, ord och många gånger även var jag själv befinner mig.
Ändå, ungefär 75 mil senare kan jag konstatera att jag mest bara känner mig rätt lycklig. (Och ja jag vet att det nog är fysikst/biologiskt/kemiskt omöjligt för mig att känna mig olycklig men ändå) Jag är glad!
Jag har ett ganska bra jobb på ett kontor på ABB, jag är omringad av folk som bryr sig, så till den grad att jag ibland får för mig att jag vill gömma mig (men givetvis inte gör). Det är förstås sant att det är bekymmersamt och besvärligt att inte minnas det man behöver men på något vis är det inte så hemskt. Jag vet vilket datum jag ska till sjukhuset men har ingen aning om vad det är för dag idag. Jag är glad, för jag har turen att ha människor omkring som kan tala om för mig.
Jag är så tacksam att jag äntligen kommit hit och att det finns dem som har ork att ta sig an mig.
För vem vet hur det hade gått om jag varit alldeles ensam och i en tid utan dagens teknik?
Idag är det lördag den 13e juni 2009. Jag befinner mig i min säng i Gräsberg. Imorgon ska jag träffa Ulrika. Idag har jag varit i Linköping och bland annat köpt ett par gummistövlar.
Imorgon när jag vaknar är det söndag den 14e juni och jag är inte säker på vad det innebär. Än.
Se! Så svårt kan det väl inte vara?
Kommentarer
Trackback