Cissiluren

Tänk att man är van att umgås med en person istort sett varje dag men sen kommer det en ny spännande människa.

Man umgås inte alls lika mycket med den första personen längre för, hey, den har väl knappast ensamrätt på en? 

Men man tänker ändå att vi är så tighta att det kommer gå bra ändå. Det man inte tänker på är nog att man faktiskt måste göra något för att man ska fortsätta vara så där tighta. 

(Jag menar, min närmaste vän en den jag pratar med dagligen, som jag berättar det roliga och det tråkiga som hänt för och som gör detsamma för mig)

Vem vill egentligen bli tagen för given? 

Ett exempel på detta är min vän som blev kär. Vi var extremt tighta innan, vi träffades jämt efter skolan eller på kvällarna. Sen träffade hon en kille och vi träffades istort sett aldrig. Jag klandrar henne inte, hon blev kär men jag blev över. Jag kände mig jätteledsen och ensam men det var inget att göra åt det. Det som på något sett störde mig mest var att hon kom till mig när det var dåligt mellan dem (samtidigt som jag var glad att hon kom ihåg att jag fanns). Jag tillät att jag blev tagen för given, vilket misstag! 

Vem vill egentligen ha vänner som inte uppskattar ens vänskap nog för att inte ta en för givet?

 Jag vet också att min vän bad en miljard gånger om ursäkt för att hon varit som hon varit. Man får lära sig av sina misstag. Det måste man. 

Alla är nog utbytbara man får bara se till att inte byta bort dem som betyder något.

Jag är utbytbar och du är utbytbar, det är bara så det är.

---

Idag har förövrigt varit den bästa pluggdagen pålänge.