Cissiluren

Jag har alltid varit rädd för att åka hiss. Så länge jag kan minnas.
Jag var rädd att den ska dundra nedåt och jag har ingen kontroll över det.
Jag HATAR att åka hiss.
Sen nu så kan jag inte gå trappor. Det är pissigt svårt.
Så jag tar hissen och vad händer?
Den dundrar ner under bottenvåningen och kraschar!

Jag sitter i min lägenhet och har panik.
Panik över allt.
Det är så många beslut, så mycket ansvar men jag pallar inte.
Jag vill bara rymma.
Det är då jag inser att jag inte har någonstans att ta vägen.
Ingenstans.

Då dyker den där känslan upp igen.
Den där känslan som jag fått under mina tre senaste läkarbesök.
När de frågat varför jag inte har någon med mig.
Är du ensam här?
-Ja, jag är fucking jävla ensam här!


Min hiss dundrar ner i backen och jag har ingen kontroll.
Jag har ingen kontroll.