Cissiluren

Jag ska berätta för er om en kille jag känner. Han är lite som maskrosor.
Så här känner jag för maskrosor:
När det är soligt och våren är så där nära explosion, som den bara är i några dagar, då kommer maskrosorna. De kommer upp mitt i den gråa vardagen och med en kraft så stark att den tar sig genom asfalten. Det är så fantastiskt imponerande att jag liksom måste stanna upp och beundra det hela en stund. Himla fina är de också, på ett ganska rått sätt, lite som en rockstjärna.
Jag blir alltid himla glad de första veckorna när maskrosorna kommit. Jag blir så där sprudlande lycklig som man beskriver nygifta brudar. Det är bara det att ju längre tiden går desto tröttare blir jag på de där förbannade blommorna. Man blir svart om fingrarna när man tar på dem och det flyger vita fluffiga frön överallt. De är i vägen och jag vet liksom inte vart jag är på väg.
Min gammelfarmor älskade maskrosor och på hennes begravning låg det små buketter med maskrosor över kistan. Det var fint. Hennes vänner hade fixat det. Tänk så fint och genomtänkt. Jag kan inte tycka illa om maskrosor när det kan vara så fint. Begravningsvärdigt.
Så kluvna äro mina känslor angående blommorna av släktet Taraxacum.


 Det är himla, rackarns glädjerus när vi träffas första gången på våren men efter ett tag behöver vi ta avstånd från varandra. En paus för att bli så där glada igen när våren kommer. 

Och nu är det vår igen.