Tankar om framtiden.
Jag borde flytta till London, tänker jag när jag läser Anders Lokkos krönika i söndagens kulturdel av SvD. Det är precis vad jag borde göra.
Jag lyssnar på Mozarts Pianosonat nr1 i C-dur (Jag älskar det allegrot, bildade människor må påstå att det är barnsligt med Mozart, då är jag väl barnslig då. Det är inte hela världen.) och jag inbillar mig att när jag blir vuxen, på riktigt, rik och framgångsrik då kommer jag bo i en stad med att myllrande kulturliv.
Jag kommer gå på torsdagsopera, lördagssupé och på söndagarna kommer jag gå på salong. På onsdagarna kommer jag gå på musikal med min man som har blå ögon och brunt ostyrsligt hår. Vi har inga barn, inte än, för när vi får barn ska vi flytta till den svenska västkusten och vi är inte färdiga med vårt liv i London.
Ibland tar vi långledigt över helgen och far på week end-resa till Frankrike. Där vandrar vi omkring bland anrika caféer och antikvariat, vi köper makroner och vin med oss hem och vi går på middag med våra franska vänner, Jean-Claude och Pierre.
Jag byter musik till Chopin, inte lika barnslig längre utan moget längtande.
Under en helg i maj åker vi ut på den engelska landsbygden och följer Elizabeth Bennets fotspår. Det är förstås min idé och jag blir sprudlande glad när vi når Chatsworth House. Det luktar gräs.
Jag skulle vara så lycklig, med min man, där i London...