Om att äta
Jag måste säga att förundras över folks olika matvanor. Jag älskar mat. Verkligen.
Jag älskar att gå in i mataffärer och titta på mat, fundera ut nya spännande recept och vem som skulle gilla det.
Något som däremot kommer som en överraskning för mig varje dag är hur svårt det är att äta. Inte som att jag sätter i halsen hela tiden eller spiller och så men det psykiska i det hela tar liskom över.
I hela mitt liv har folk kommenterat att jag äter för mycket. Jag börjar tvivla. Så mycket äter jag inte. Eller?
Igår var en, precis som alla andra dagar, smått stressig dag så jag bad om att få en matlåda packad till lunch idag. Det fick jag.
När jag på lunchen idag satt i fikarummet på jobbet och öppnade min låda tittade 24 makaroner(ja, jag räknade), fyra minibroccolibitar och två 2x2cm stora kycklingbitar upp på mig. Det var alltså den mängden mat som av en person ansågs vara rätt för att mätta mig, ge mig energi nog att klara mig genom eftermiddagen och att cykla hem och ge mig nog med näring.
Okej, att inte bli mätt men jag har ju knappast lust att svimma på cykeln på vägen hem.
Jag vet att personen ifråga inte heller äter särskilt mycket lunch men tillmitt försvar kan då sägas att hon är hemma och då har diverse ätbara saker att ta till om hon bli hungrug, vilket hon gör. Det har inte jag.
Nåväl, vem är jag att klaga på någon som faktiskt packat lunch åt mig? Ingen alls.
Jag tyckte bara att det kändes konstigt.
Jag älskar att gå in i mataffärer och titta på mat, fundera ut nya spännande recept och vem som skulle gilla det.
Något som däremot kommer som en överraskning för mig varje dag är hur svårt det är att äta. Inte som att jag sätter i halsen hela tiden eller spiller och så men det psykiska i det hela tar liskom över.
I hela mitt liv har folk kommenterat att jag äter för mycket. Jag börjar tvivla. Så mycket äter jag inte. Eller?
Igår var en, precis som alla andra dagar, smått stressig dag så jag bad om att få en matlåda packad till lunch idag. Det fick jag.
När jag på lunchen idag satt i fikarummet på jobbet och öppnade min låda tittade 24 makaroner(ja, jag räknade), fyra minibroccolibitar och två 2x2cm stora kycklingbitar upp på mig. Det var alltså den mängden mat som av en person ansågs vara rätt för att mätta mig, ge mig energi nog att klara mig genom eftermiddagen och att cykla hem och ge mig nog med näring.
Okej, att inte bli mätt men jag har ju knappast lust att svimma på cykeln på vägen hem.
Jag vet att personen ifråga inte heller äter särskilt mycket lunch men tillmitt försvar kan då sägas att hon är hemma och då har diverse ätbara saker att ta till om hon bli hungrug, vilket hon gör. Det har inte jag.
Nåväl, vem är jag att klaga på någon som faktiskt packat lunch åt mig? Ingen alls.
Jag tyckte bara att det kändes konstigt.
Kommentarer
Trackback