Om du bara säger ja
Bröllopsyra råder i mitt liv och helt uppenbart i resten av landet. I TV, tidningar och radio, alla pratar om bröllop. Problemet för mig är att jag inte kan sluta tänka på det.
Nu är det dags för fröken Liss att återgå till Lord Byron, Monet, Renoir och grabbarna.
Au Revoir! ♥
Vilken mat skulle jag servera? Vilken dricka? Hur skulle klänningen se ut?
Och inte handlar det om mitt eget bröllop heller, det är mer någon annans, som om jag hade fått den stora äran att vara weddingplanner.
Så när jag sitter och läser recept, tittar på brudklänningar och funderar på fantastiska ställen att vara på, slår det mig. Jag känner folk som ska på bröllopet med stort B i sommar. Avundsjukan sprider sig genom mig som fun light i vatten (som i reklamen). Jag råkar gå förbi en spegel. Jag är grön.
För att bota avundsjuka och bröllopscravings hittar jag på ett. Det är mycket mindre än Kronprinsessans och inte ens verkligt men det hjälper ändå lite.
Tankar om en vigsel
Det är sensommar, kanske september.
Värmen från sommaren hänger kvar i luften och vattnet är fortfarande varmt nog att bada i.
Vi står på en udde. Längst ut står prästen. Han tittar in emot land.
Det är synd om honom för han får inte se utsikten som vi.
Mellan oss och prästen står brudparet. De tittar inte heller på den vackra omgivningen, de står vända mot varandra.
Det blåser till men vinden är ljum så det gör just ingenting. Det fladdrar till i brudens hår och en lock trillar ner från uppsättningen. Det blir bättre så, mycket mer levande.
Någon av gästerna fäller en tår. Det är vackert, det är det faktiskt. Så lyckligt på något vis.
Brudklänningen är vit men inte kritvit, mer åt det gräddvita håller. Den är lång men den tynger inte ner bruden. Den följer hennes kropp och dansar till med vinden. Som om klänningen själv fyllts av ett lyckorus.
Brudgummens fluga sitter snett. Han skruvar lite på sig och trivs nog inte alls i sina fina kläder.
För ett ögonblick ser han ut att tvivla men då tittar han djupt in i ögonen på sin brud och ett lugn faller över honom. Hans axlar slappnar av, han ler. Han är lycklig.
Nu är det dags för fröken Liss att återgå till Lord Byron, Monet, Renoir och grabbarna.
