Cissiluren

Klockan nolltre och tretton på morgonen av den trettioförsta mars, år nittonhundraåttioåtta föddes, i Köping, en flicka med klotrunda kinder, sneda ögon, kolsvart hår och konstant ont i huvudet (visade det sig sen). Det var jag.

Sen den skärtorsdagen har så mycket hänt och samtidigt ingenting alls.

Vid ungefär fyra års ålder bestämde man att jag skulle spela fiol. Båda mina föräldrar spelar fiol, så även farfar och min farbror Bo, som jag avgudade, så det var ett måste, flickan skulle spela fiol. Jag var inte med på det. Jag vägrade, ville inte alls vara precis som de andra så jag bestämde mig för... cello, så långt från fiol man kan komma, right?

När jag var sex och ett halvt år flyttade vi till den staden i vårt avlånga land som utan tvekan gett mig mest ångest och panikkänslor. (Det ska nog också nämnas att staden även finns med i många av mina finaste minnen.)

Vi flyttade efter det att skolan började så för att inte missa början av skolan fick vi (Jag, mamma och min lillebror) bo hemma hos farmor och farfar. Sen när det var dags att flytta in i den gula lilla villan flyttade även pappa upp.

Sen började jag lekis som det hette på den tiden och där träffade jag min bästa människa. En liten, blond flicka med lapp över ögat som alltid tappade bort sina glasögon. Jämt. Hon är blyg men snäll och hård. Sedan dess har hon alltid funnits med mig och jag är henne evigt tacksam.

Jag var ganska duktig i skolan och efter det att de andra lekisbarnen gått hem fick jag fortsätta dagen hos en 1-2-3:a i huset ovanför vårt lekis. Efter det gick jag med klassen över, förutom trean, den fick jag göra två gånger eftersom jag officiellt inte alls gick i klassen ovan min och därför inte kunde flytta upp till fyran.

Redan vid den här tiden hade jag mina tre fantastiskt olika jag. I perioder maniskt kreativ, rastlös och högljudd, andra tider instängd någonstans beredd att sluta mina dagar på jorden och ibland helt normalt lugn, glad och arg. Utmattande och grunden till, genom åren många, många timmars samtalstid.

Tiden gick och så även grundskolan. Jag träffade underbara människor som kom att påverka mig och mina val på både bra och dåliga vis. De människor som fortfarande hänger kvar är helt klart de bra.

Jag älskade äventyr och har slängt mig ut från en 20m hög klippa ut över en fors på en hemmabyggd linbana. Ung och dum kan tyckas så här i efterhand. Under högstadiet och gymnasiet var jag alltid påväg någonstans, jag kunde omöjligt vara kvar där jag var. Jag kunde inte finna någon ro. Det var resor med orkestern, simningen, scouterna, vänner eller bara med mig själv. Stannade jag kom världen ifatt mig och det klarade jag inte.

När gymnasiet började bestämdes det att mina depressionsdagar var över, det var en kvinna och en man i medelåldern inne hos skolsystern i B-huset, jag minns inte hur det gick till men de la upp en plan. Planen föll naturligtvis bort till följd av min egensinnighet. Min rastlöshet och mina koncentrationssvårigheter skulle också trollas bort, utan att veta var orsaken låg. Så jag fick papper att ge till mina lärare där det stod att jag var en knäppgök som kunde ta rast ibland och gå ett varv för att hitta fokus.

Jag hatade att vara en knäppgök, jag tyckte att jag var dum i huvudet som inte älskade mitt liv, för det var faktiskt riktigt bra. Det tycker jag fortfarande. Jag har haft en fantastiskt fin uppväxt om man bortser från att jag alltid förstört för mig själv.

Sen kom studenten. Det var en varm och solig dag i början av sommaren och jag var glad. Jag var färdig med Ludvika. Hösten var nära och jag skulle flytta.

Augusti var månaden, året var 2007, fina Josefine och jag packade in oss i pappas svarta alfa och sen bar det av. Vi flyttade till Linköping.För första gången på länge kände jag att jag var på rätt plats. Jag var så glad.Jag träffade människor som kom att bli några av de bästa vänner man kan ha. Jag träffade den mest beundransvärda, S, en av få som sett mig gråta.

Ett år gick och under den tiden hann jag förälska mig i ett underbart svin. Jag visste förstås inte om det själv men med tanke på ur det slutade och hur det ser ut så här efteråt så vet jag det nu. Det slutade såklart i kaos. Jag gick ner nästan trettio kg på några månader och tyckte att om någon ska bestämma över mitt kaos så är det jag. På ett ungefär.

Sen blev jag sjuk och invalid. Det är snart två år sen och jag har nyss blivit friskskriven från neurokirurgen. Jag minns inte så mycket av vad som har hänt under de här två åren. Kanske har jag blockerat det eller så opererade man bara bort det. Man kom iallafall på att långvarig smärta kan orsaka depression och nu är jag i stort sett smärtfri och ingenting (förutom CSN) kan stoppa mig nu!

Allt det här och mycket mer har påverkat mig och gjort mig till den jag är idag.

Cissi;

Avskyr pyttipanna och SD.

Älskar familj, vänner, opera och mat.

Tycker om att rita, måla, skriva, sy och att gå i skolan.

Tycker inte om att städa, diska och tvätta.

Läser till civ.ing. i teknisk fysik och elektroteknik.

Har alltid musik i öronen (på riktigt eller bara i huvudet).

Är vänsterhänt och övertygad om att allting har en logisk förklaring.

Förkastar det som är ologiskt.

Tror inte på att ”det finns någon för alla”.

Måste alltid ha på sig något med färg.

Gör ytterst sällan klart något. Allting är halvfärdigt.

Är oväntat nöjd med tillvaron och glad.

Har inte längre panikont i huvudet hela tiden och..

Är förvånad över hur det känns att inte ha ont i huvudet.

Hävdar bestämt att så länge något (te, kakor, mat) smakar pepparkaka så är det gott.

Är lite rädd för nya saker = tycker bäst om när man vet hur saker slutar.

Tycker extremt illa om att åka tåg när det inte är 1:a klass.

Har nästan lärt sig att man måste uppskatta saker för vad de är.

Och ack så mycket mer vackert men onödigt.