Cissiluren

Det började med att väckarklockan ringde alldeles för tidigt. Tiden i sig var kanske inget problem, klockan var trots allt tjugo minuter över sex och jag var vaken, det var bara det att det var så nedrans kallt på andra sidan täcket. Tog mod till mig och klev upp ur sängen, in på toa, ut i köket och så tillbaka in i sovrummet för att lyssna på morgonpasset. Övervägde ordentligt om det verkligen var värt att vara på fel sida om täcket. Det var det inte. Jag sjönk nöjd ner igen och slöt ögonen. Så underbart.

Sen slog klockan sju, kvart över sju, halv åtta och helt plötsligt var klockan kvart i åtta och det var oundvikligt, jag var tvungen att gå upp. Den kylan som möter tårna utanför täcket är extremt obehaglig och kan i det läget närmast jämföras med att sticka ut näsan ur en bivack och mötas av snöstorm.

Upp, dusch, frukost, svinrygg, lunchmacka, te och så iväg. Lyssnade på morgonpasset där jag gick längs cykelbanan. Fnissar för mig själv och inser hur dumt det måste se ut. En ensam flicka som går och fnittrar. Galet. Galet men ack så mycket bättre än att gå där och gråta.

Eftersom det var kallt ute gick jag med raska steg och var i skolan i god tid. Det var bara den läskiga killen, han som tror att han lever friluftsliv i skolan, där. Han satt utanför föreläsningssalen och eftersom han på riktigt skrämmer mig gick jag in. Det var mörkt när jag öppnade dörren. Samtidigt som jag tog mitt tredje kliv in i salen tändes lyset. Det var ett vänligt ljus, som om salen just vaknat och sa ”god morgon, Cecilia”. Jag tänkte att det är fint att komma först för då får man välja precis vilken plats man vill. Långt bak satte jag mig. Jag vill alltid sitta långt bak för jag tycker inte om när någon sitter bakom mig, jag vill inte att de ska se ärret som vandrar längs med nacken upp i huvudet och jag vill inte få kaffe i huvudet.

När föreläsningen var slut vandrade jag ut i kylan och in i C-huset. Jag hälsade på en LinTek-gosse med fina svarta glasögon, vi pratade om CSN och manifestationen. Han var söt men så alldeles för ung ut så jag för att sätta mig att äta min smörgås. I lunchtid är det alltid svårt att hitta bra plats så jag smög in i den stora föreläsningssalen C1 och där satt jag med min smörgås. När jag tröttnat på att titta på inredningen plockade jag fram min vän Wille (min telefon) och kikade på veckans avsnitt av The Big Bang Theory. Vid det här laget hade det börja strömma till folk och jag var tvungen att hålla för munnen för att inte gapskratta hysteriskt.

Två timmar med Herr Forsling känns som en kvart jämfört med förmiddagens föreläsning så snart var det äntligen dags för helg.

Ute snöade det lätt och vägen hem låg som inlindad i en ljus och värmande filt. Vackert.

Mormor ringde och talade om att hon hade florsocker på kakorna. Det tycker jag är fint när hon gör, ringer och berättar alltså. Det värmer.

Mörkret kom hand i hand med kravet på städning, diskning, bakning och allt annat man måste göra inför besök. Det är fina krav, för det är fint med besök. Jag tog det inte allt för seriöst så nu, vid läggdags hänger kraven fortfarande kvar.

Som en vit brudslöja hänger löftet om att imorgonbitti får jag baka, för då finns det någon som vill äta brödet.