Cissiluren

Det var augusti, den månaden då sommaren är så närvarande att den nästan är borta. Klockan var mitt i natten, midnatt var sedan länge passerat och du var på väg hem till mig.

Jag hade haft en äventyrlig kväll och var precis hemkommen till tryggheten och värmen i min lägenhet. Jag gick ner för att öppna i porten. Längre bort på gatan kunde jag se dig, du gick med långa, bestämda steg mot mig. I handen hade du ananascider. Jag har inte kunnat förmå mig själv att dricka det sen dess.

Vi gick upp till mig, spenderade hela natten på soffan, pratandes om allt viktigt och oviktigt på denna jord. Vi lyssnade på det du kallade Cissimusik, sådan musik som fick dig att le och ditt leende fick mig att le. På den tiden var du den bästa vännen jag hade iden här staden, den som kände mig bäst här i det som i övrigt var kaos. Jag var så lycklig. Vi såg en film eller två, du låg med huvudet i mitt knä. Ditt ljusa hår var mjukt mellan mina fingrar. Jag kan känna det än idag. Kanske slumrade vi till, för sen vaknade vi, hand i hand.

Jag har aldrig känt så många känslor på en och samma gång, varken innan eller efter den natten. Jag var så lycklig och rädd, jag var så ledsen men kände mig så trygg. Inget i hela världen hade någon betydelse i det ögonblicket. Allt annat var borta. Det var bara vi.

Helt plötsligt kom verkligheten tillbaka och blev på något vis mer än verklig, som om den tog igen för det förlorade ögonblicket. Nya känslor trängde sig på. Tryggheten blev till panik och lyckan till ångest.

Du tittade mig djupt i ögonen med dina dystra medlidsamma och underligt ärliga ögon, och kysste min panna ömt. Sen gick du din väg.

Det var ögonblicket då du krossade mitt hjärta.