Cissiluren

Det är något speciellt med hösten, något som kan få de flesta att känna sig en aning bipolära. Somliga mer än andra kan jag tänka men jag har svårt att se att någon kommer undan.

Den ena dagen vill jag sjunka ihop på golvet och bara gråta, i timmar i streck, bli en pöl av ingenting.

Nästa dag, eller kanske nästa vecka, kan allt vara omvänt. Jag vill springa och skutta, hoppa och dansa, skratta och skrika, allt är fantastiskt och jag är kär i livet. Höstlövens färg och den lekfulla vinden spelar på min sida.

Utmattad av alla humörsvängningar hamnar man sedan nere i vintermörkret och jag kan bara hoppas att jag hittar något stabilt att hålla mig i, så jag kan dra mig upp när det händer.