Cissiluren

Efter att jag idag, av en händelse, bläddrade igenom gamla fotoalbum slogs jag av en lite underlig känsla.

Jag tittade på bilderna av en kär gammal vän och insåg hur väldigt olika varandra vi har kommit att bli. För även om vi inte på något sätt var kopior av varandra eller ens hade vardagsliv som påminde om varandras så vill jag gärna inbilla mig att vi liksom kände lika inför de saker vi tog oss an. Idag däremot är det en stor skillnad. Min vän bor kvar, där borta, vi träffas kanske en eller ett par gånger per år. Uppdateringarna om varandras liv har blivit så vuxna och formella. Det är barn och hus och män och djur och ack! Det gläder mig såklart att höra att hon har det liv hon vill ha och att hon trivs men det hindrar mig inte från att tänka att vi inte längre har något gemensamt.

Jag kommer förstås att tänka på henne ibland.

När vi var yngre, kanske 11-12, var hon rädd för älgar. Livrädd. Hon var övertygad om att det fanns massor av olika sorters älgar, allt från knähöga ängsälgar till enorma klösälgar, Så nu, varje gång jag ser en bild av en älg tänker jag på henne. (Funderar också på att skicka en gosedjursälg till det lilla barnet som ska komma ivår). Hon var också rädd för fiskar. Eller njae, inte just fiskarna i sig. Hon var rädd att fiskarna skulle hoppa in i båten när vi var ute och seglade. Hon var dessutom också alltid rädd för att båten skulle välta. Frustrerande då men gulligt nu så här i efterhand.

Jag vet inte vad det är jag vill säga med det här inlägget annat än att jag insåg att tiden går och att det känns konstigt ibland.