Cissiluren

Jag har ägnat kvällen åt att läsa Kristian Gidlunds blogg. Jag sitter fortfarande och läser. Små bitar, om och om igen.

För varje sida jag scrollar fram blir jag mer och mer säker. Fan, jag älskar den här karln.

Det är förvisso sant att jag inte känner honom. Inte ens nästan faktiskt.

Jag har visseligen spenderat tid i publiken vid någon eller några spelningar men det är inte därifrån den här kärleken kommer. Nej, den kommer från orden i hans blogg. Det han beskriver är ofattbart och smärtsamt men ändå relaterar man till det. Inte på det stora, viktiga sättet kanske men på det mindre, enklare planet. Jag har ingen aning om hur det är att ha ett ärr på magen. Jag vet bara hur det är att ha ett i skallen, nacken och ett längs ryggraden i svanken men jag kan tänka mig att behovet av att gömma sig är detsamma. Kanske. Iallafall, han skriver och jag känner. 

Jag fick en förfrågan en gång, om jag inte kunde blogga om hur det var att vara sjuk. Jag sa nej. Eller, njae det var väl inte riktigt hela sanningen kanske. Jag sa, NEJ!. Varför? Ja, mitt argument var att det inte var något att gnälla om och ingen annans sak att tänka på. Det argumentet var inte alls osant men inte heller hela sanningen. Jag kunde inte förmå mig själv att se det i text. Svart på vitt. Skriva och sen läsa om hur ont det gjorde när blodådrorna liksom slitits ut av den starka, starka vätskan i droppet, hur det värsta jag vet är att spy men att allt gift i min kropp tvingade mig till det hela tiden eller om hur ensam jag kände mig. Nej, nej, nej.

Kristian skriver om Afrika och mitt hjärta skriker. Jag vill liksom stanna allt, ta honom under armen och säga "kom nu, vi drar och kollar på giraffer ett tag, oroa dig inte, allt är ordnat. Det är ingen fara" men det går inte.

Han skriver om hur han älskar sin storasyster och mitt hjärta skriker.

Det är mycket så ikväll. Han skriver och mitt hjärta skriker.

Jag är så otroligt imponerad av hans styrka. Otroligt. Oo-otroligt som man säger i Ludvika.

Imponerad och fascinerad. Jag liksom bugar mig och böjer ned mitt huvud av respekt. För honom och alla andra. Det är ärligt och vackert, sorligt och lyckligt, hopplöst och starkt men framförallt är det modigt.

Det är efter en tyst stund av beundran jag tänker "Jag undrar om han är en så'n som snackar när det är Seinfeld på TV"