Cissiluren

Jag sitter i skogen.

Tänk er den minsta byn ni kan komma på, släng in bävrar, älgar, rådjur och vildsvin,

dra bort mottagning på mobilen och lägg till totalt mörker och vedspis. Där är jag nu.

Det är så himla bra. Ni vet den där känslan, när man tycker så bra om något att det gör ont i magen?

Så känner jag här. Ren lycka. Total inre frid. Inte ens katten retar mig.(Och det säger en hel del)

Hur ni hittar hit?

Det gör ni inte. Om ni inte har någon med er som kan visa vägen förstås.

Ungefär så här går det till(fr Linktown). Man åker norröver i, tja, en timme och tjugo minuter

kanske 30 sen tar ni av in mot skogen på en landsväg, efter det tar ni av på en ännu mindre väg

och  sen en ännu mindre väg, nu börjar ni närma er sväng av på en grusväg som går genom en by på,

hm, tre hus kanske och igenom där. Sen! Nu! En liten, liten, liten, väg av åt höger.

Rött grus. Kör förbi första gården och så är ni framme vid vägens ände, den här gården!

Den är kanske inte mycket för världen men jag gillart ändå. Ett bostadshus, en ladugård/stall, en vedbod/garage

några växthus, jordkällare och lite annat smått.

Jag gillade att åka hit redan när jag var liten. Det var förvisso inte så bökigt eftersom vi då

bodde bara några mil härifrån. Cykelavstånd om man är sån som utsätter sina barn för det.

Det är här jag har lärt mig att , håll i hatten nu, köra traktor(!), rida och äta godis.

Traktorkörandet skyller jag på R och morfar. Hästarna på G och godisätandet på A.

Det var fina tider, det var det faktiskt men av de ovanstånde kunskaperna är det bara en jag

använder mig av nu för tiden. Nu är den enda traktorn jag kör åkgräsklipparen och hästarna är jag mest

i kontakt med när jag motar bort dem från mina saker. Så kan det gå.

Det bästa?

Familj, som det inte tar fem timmar att ta sig till, med allt vad det innebär.

Jag sitter i skogen.

Tänk er den minsta byn ni kan komma på, släng in bävrar, älgar, rådjur och vildsvin,

dra bort mottagning på mobilen och lägg till totalt mörker och vedspis. Där är jag nu.

Det är så himla bra. Ni vet den där känslan, när man tycker så bra om något att det gör ont i magen?

Så känner jag här. Ren lycka. Total inre frid. Inte ens katten retar mig.(Och det säger en hel del)

Hur ni hittar hit?

Det gör ni inte. Om ni inte har någon med er som kan visa vägen förstås. Ungefär så här går det till(fr Linktown). Man åker norröver i, tja, en timme och tjugo minuter kanske 30 sen tar ni av in mot skogen på en landsväg, efter det tar ni av på en ännu mindre väg och  sen en ännu mindre väg, nu börjar ni närma er, sväng av på en grusväg som går genom en by på, hm, tre hus kanske och igenom där. Sen! Nu! En liten, liten, liten, väg av åt höger.

Rött grus. Kör förbi första gården och så är ni framme vid vägens ände, den här gården! Den är kanske inte mycket för världen men jag gillart ändå. Ett bostadshus, en ladugård/stall, en vedbod/garage några växthus, jordkällare och lite annat smått. Kanske sju hus, totalt.

Jag gillade att åka hit redan när jag var liten. Det var förvisso inte så bökigt eftersom vi då bodde bara några mil härifrån. Cykelavstånd om man är sån som utsätter sina barn för det. Det är här jag har lärt mig att , håll i hatten nu, köra traktor(!), rida och äta godis. Traktorkörandet skyller jag på R och morfar. Hästarna på G och godisätandet på A.  Det var fina tider, det var det faktiskt men av de ovanstånde kunskaperna är det bara en jag använder mig av nu för tiden. Nu är den enda traktorn jag kör åkgräsklipparen och hästarna är jag mest i kontakt med när jag motar bort dem från mina saker. Så kan det gå.

Det bästa?

Familj, som det inte tar fem timmar att ta sig till, med allt vad det innebär.