Cissiluren

Det är morgon, på TV:n visas gomorron och ur högtalarna på datorn strömmar morgonpasset men mitt fokus ligger på texten på datorskärmen. Skivdebutanter med egen stil. Artikeln handlar om tre unga vuxna som släpper skivor nu. Den första, Alice B, skriver och sjunger fantastiskt ärlig, sårbar och genuin musik med texter på svenska. Skribenten Jenny Leonardz jämför henne med Laleh och Thåström. Fint, bra. Den tredje skivdebutanten jämförs med Prince och Kaah. Han själv säger att han inspireras av Timbuktu och Bilal. Bra, tack men det var inte det jag vill säga. I mitten handlar artikeln om Linnea Olssons cellopopskiva Ah!.

Jag såg Linnea och hennes cello i Nyhetsmorgon för någon vecka sen. Musiken var till en början svår och jag förstod inte alls varför hon massakerat det fantastiska ljudet från cellon så men efter några sekunder ytterligare sjönk det in. Det var speciellt. Det var bra. Att cellons toner gifter sig fantastiskt bra med sång och överlag den mänskliga rösten är förstås redan vida känt och intstrumentet är oerhört vanligt i dagens populärmusik men enbart en cello och sång? Utmärkt! Sen händer det där fula, onda och fåniga som jag egentligen inte alls vill kännas vid. För ett ögonblick blir jag missunnsam. Så bra var hon väl ändå inte? Var det inte lite falskt? Vem tror hon att hon är där i TV4? Men vad i hela friden Cecilia?! Skärp dig nu! Den går över rätt fort, den där missunnsamheten, för den bottnar i avundsjuka och det har jag ju redan kommit fram till att jag inte vill ägna mig åt. Alla har vi bra och dåliga sidor och det är ju fantastiskt! Det är ju så himla fint! Tänk att en cellist visas i så fina salonger. Vad bra det vore om det blev jättepopulärt! Vilket uppsving! Fler klassiskt skolade cellister åt Sverige! Så glad, så glad blir jag. På riktigt. I hjärtat. Lycklig! Och samtidig:

Guuuud vad jag vill ha akademiska poäng i klassisk cello!