Cissiluren

Och så var den här - sista dagen på jobbet.
Jag har varit snäll och bjudit på tårtor, en päronmoussetårta på kladdkakebotten och en hallonmoussetårta med kokos, vilka var mycket uppskattade här på I. Det är inte varje dag man har chansen att överösa folk med tårta så det är bäst att man tar tillvara på tillfället.

Nu ska jag luncha, ta en tupplur, städa, rensa datorn och sen åka hem.

Häppåre

Tider som dessa, när man fått svar om huruvida man kommit in på sin önskade högskole-/universitetsutbildning eller inte, kan få en att med en relativt hopplös blick se på sin framtid som ett hot. Det är få saker man är så rädd för som för sin egen framtid. Rädsla för att välja fel framtid kan få oss att skjuta upp framtiden så långt att vi aldrig når dit. En lätt överdrift kan tyckas men finns det inte ändå ett visst mått av sanning idet?

Jag sitter och funderar över vad, i hela friden, jag vill göra med mitt liv. Kulturvetare eller civilingenjör?

Väljer jag att läsa till civilingenjör är min framtid förvisso säkrad i den meningen att jag kommer få jobb och fin inkomst men frågan är om kommer jag låta bli att vara olycklig. Jag har inga som helst krav på att bli lycklig bara jag slipper vara desperat olycklig. Konstaterat är ju dock att man, vad folk än vill påstå, blir lite lyckligare om man har pengar. Så att läsa något som i sig gör mig lycklig men där arbetsmarknaden är så pass tuff att man kanske inte alls kan få ett jobb kanske vore ett allt för stort risktagande?

Samtidigt måste man väga in det faktum att man ska kunna stå ut med sitt valda område i ungefär 40år. 40år?! Det är nästan ett helt liv, mer än ett helt liv för många, 27 forever för att nämna några.

Kan jag tänka mig att jobba som civilingenjör i 40år? – Ja, teorin säger det men praktiken säger väl något annat. För att jag, som den motsträviga människa jag är, verkligen ska trivas på mitt arbete måste jag få jobba med något som är stimulerande. Utmaningen är ju då att hitta ett sådant jobb. Lätt, tänker ni, det behövs ju ingenjörer till de flesta företag. Ja, det gör det i och för sig men de allra flesta ingenjörsjobben finns på de större företagen där man oftast, relativt fort, fastnar i en tråkig rutin. För att få ett arbete som är stimulerande och lagom utmanande borde man alltså hitta ett jobb på ett mindre företag, där man inte har supporten i Indien och på Irland, där man inte behöver sitta i långa telefonköer för att få prata med någon personalansvarig och där man utan problem kan föra en personlig dialog med högsta chefen. Kanske rentutav vara den högsta chefen själv? Tyvärr kryllar det inte av sådana jobb och ska man dessutom kombinera detta med någonstans där det är genomförbart att bo ser det inte alls lika ljust ut längre. Tyvärr.
Kan jag se mig själv som kulturvetare från snart och 40år framåt? – Absolut! Även som kulturarbetare är det svårt att hitta ett bra jobb. Måhända är det inte heller här svårt att hitta ett arbete men det är många faktorer som ska vägas in för att göra det till ett jobb man står ut med för en längre tid. Jag älskar kultur, de flesta former av kultur tilltalar mig och kanske framförallt den så kallade ”finkulturen”. Jag är duktig på det, kunnig inom ämnet för att uttrycka mig aningen mer diplomatiskt, och ett av mina stora drömyrken är att jobba som redaktör för Svenska Dagbladets kulturdel. Skribent skulle inte vara helt illa det heller. Jag tror heller inte att jobba som kulturskribent för Corren är fy skam men vilken chans har man som kulturvetare i ett samhälle med så många journalister? Jag har ju ingen som helst önskan om att skriva om hur man ska klä sig, att däremot rapportera från Chanels höstvisning är en annan femma. Haute Couture är konst – att tala om för någon hur de ska klä sig däremot det är en helt annan sorts ytlighet. Inte riktigt my cup of tea så att säga. Nu ljög jag, jag älskar att tala om för folk vad de ska ha på sig, nej, vad de inte ska ha på sig.

Svart kostym och marinblå strumpor? -  Nixpix.

Grå byxor och brun jacka? – Åh, nej.

Ni förstår, mer vett och etikett än mode. Jag vill skriva en artikel om Barberaren i Sevilla eller ett fantastiskt reportage om ett litet, lokalt, bokbinderi i södra Frankrike. Jag vill tipsa om de bästa konstutställningarna och de mest fantastiska utropen på Bukowskis. Ja, det vore verkligen ett drömjobb och vore jag garanterad det jobbet skulle jag inte tveka för ett ögonblick. Grejen med drömmar är väl bara att det är vad hjärnan fantiserar om när vi sover (eller är vakna). Helt hopplöst.

I ett samhälle där morgondagen är viktigare än idag är det klart att framtiden är skrämmande. Den är ju det viktigaste av allt.