Cissiluren

Nu har jag sagt upp mitt mobila bredband.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt men gjort är det iallafall.
Bahnhof blir nog min nya lekkamrat. Hihi

Jag ser på saken så här:
Det finns fyra typer av drömmar. Drömmar man har när man sover, dagdrömmar, drömmar om framtiden som är möjliga att uppnå och så de ouppnåeliga stora drömmarna som ändå driver oss framåt.

Mina människor gör mina dagar. Verkligen.
Konversationerna vi för människor emellan är ofta oslagbara när det kommer till att få mig att le.
Jag tänkte därför ta mig friheten att bjuda på en av dessa glädjespridare.
Läs, le och se framemot en tid med mig och A vid makten:
A:"Tänk vad många som plötsligt accepterar sj för att jag försvarar dem! Värsta maktfaktorn jag är!"
C:"Hihi ja :)"
A:"Politik nästa!"
C:"Ja det tycker jag. Bli statsminister!"
A:"Sen styr du och jag landet!"
C:"Oh ja!"

Ja, ni ser ju själva, två mattenördiga sjuklingar med fascination för långlopp (Marathon&Vasalopp), det kan ju bara bli bra.

Det snöar!

Ibland, när jag är väldigt trött eller ar extra spännande drömmar är jag väldigt svår att väcka.

Ha! Idag har jag bytt skrivbordsbild på hp:n

Idag är det 98 dagar kvar. Nittioåtta.

Jag drömde om dig inatt. Det var som i Casablanca fast med ombytta roller.

Det här har varit en fantastiskt fin vecka.

I vanliga fall är jag ingen handväskmänniska. Till vardags har jag X antal olika tygpåsar som jag flyttar pennfodral, block, bok, tetermos och plånbok emellan men när jag är borta är det något helt annat.

Jag känner att jag måste förklara lite.

Ni vet sådana dagar när allt bara är.. grått.

eller

”Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig”

 

Det var en gång en liten gosse. Han hade meterlånga mörka ögonfransar, grönbruna ögon, mörkt hår och en mörk hy som sådana som jag bara kan drömma om att ha. Gossens leende kunde lysa upp ett helt rum. Alla älskade honom, för ingen kunde motstå hans övermänskliga charm. Han var snäll och ville alltid göra alla glada och nöjda.

Det fanns en tid då jag hade en enorm respekt för min bror och jag höll av honom väldigt, väldigt mycket. Den tiden är tyvärr över.

Jag kommer troligtvis kunna komma att tycka om honom igen, för han är min bror och jag har alltid känt ett behov av att ta hand om honom och på något plan tycker jag alltid om honom. Det där med respekten kan han nog glömma däremot.

För, även folk som sympatiserar med idioter är dumma i huvudet.

Nu har mamma farit hem till Dalarna och min lägenhet känns tom.

Jag tror på fysik och logik. Jag är övertygad om att allting har en logisk förklaring. För det har det. Det är bara en fråga om vi har hittat den än eller inte.

Men.

Jag tror också på varje individs rätt att drömma och denne individs rätt till sina egna drömmar.

Det var augusti, den månaden då sommaren är så närvarande att den nästan är borta. Klockan var mitt i natten, midnatt var sedan länge passerat och du var på väg hem till mig.

Jag hade haft en äventyrlig kväll och var precis hemkommen till tryggheten och värmen i min lägenhet. Jag gick ner för att öppna i porten. Längre bort på gatan kunde jag se dig, du gick med långa, bestämda steg mot mig. I handen hade du ananascider. Jag har inte kunnat förmå mig själv att dricka det sen dess.

Vi gick upp till mig, spenderade hela natten på soffan, pratandes om allt viktigt och oviktigt på denna jord. Vi lyssnade på det du kallade Cissimusik, sådan musik som fick dig att le och ditt leende fick mig att le. På den tiden var du den bästa vännen jag hade iden här staden, den som kände mig bäst här i det som i övrigt var kaos. Jag var så lycklig. Vi såg en film eller två, du låg med huvudet i mitt knä. Ditt ljusa hår var mjukt mellan mina fingrar. Jag kan känna det än idag. Kanske slumrade vi till, för sen vaknade vi, hand i hand.

Jag har aldrig känt så många känslor på en och samma gång, varken innan eller efter den natten. Jag var så lycklig och rädd, jag var så ledsen men kände mig så trygg. Inget i hela världen hade någon betydelse i det ögonblicket. Allt annat var borta. Det var bara vi.

Helt plötsligt kom verkligheten tillbaka och blev på något vis mer än verklig, som om den tog igen för det förlorade ögonblicket. Nya känslor trängde sig på. Tryggheten blev till panik och lyckan till ångest.

Du tittade mig djupt i ögonen med dina dystra medlidsamma och underligt ärliga ögon, och kysste min panna ömt. Sen gick du din väg.

 

Det var ögonblicket då du krossade mitt hjärta.

Det har varit en dag med tusen saker att göra så jag hinner inte skriva så avancerat och verkligen inte göra någon, någon rättvisa men här är den iallafall. ”Min bästa vän”.

 

---

 

Det här med en bästa vän, det tycker jag känns lite olustigt för det implicerar att alla andra är sämre och så är ju inte fallet. Inte ens nästan. Det är bara det att Martina är bäst.

 

Jag har känt Martina i över 16 år och hon känner mig, oroväckande, väl.

Ibland undrar jag om hon inte har en webbkamera i mitt huvud, för innan jag ens börjat tänka och känna så vet hon vad det är jag vill säga. Det är som om hon ser rakt in i min själ, fastän hon är så många mil bort. Av just den anledningen vet hon bara sanningar om mig. Jag kan inte ljuga för henne och jag tror inte att jag skulle lyckas ens om jag la ner all min energi på att försöka.

 

Martina får mig alltid att må bra, det är något speciellt med det. Hon har alltid tid för mig och hon säger aldrig att jag måste skärpa mig eller att jag är töntig. Alla, även de allra minsta, bekymmer är okej. Jag beundrar henne för det, nästan lika mycket som jag beundrar henne för den styrka och det mod hon har inom sig.

 

En gång, när vi gick i mellanstadiet, så skulle Martina flytta. Hon skulle flytta till Dala-Floda och det är ganska långt från Ludvika när man går i fyran. Jag grät i två dagar i streck. Jag var så olycklig att jag inte visst hur det skulle gå. Det gick så klart bra för nu är vi här, många år senare och mina dagar känns inte okej om jag inte någon gång hör i från henne. Jag förstår om det låter konstigt men jag måste, måste, måste få min dagliga dos av Martina annars skulle jag förtvina i cynism och självförakt. För ni förstår, hon tror på kärlek den kvinnan. Det tycker jag är så vackert och jag känner en enorm trygghet idet.

 

 

 

Jag misstänker att jag lägger på tok för mycket på denna underbara lilla människa och jag försöker varje dag bli en så bra människa och vän som hon är och om jag kan lyckas, till en femtedel, då kan jag kanske vila men fram tills dess är det bara att försöka och försöka.

 

Det började med att väckarklockan ringde alldeles för tidigt. Tiden i sig var kanske inget problem, klockan var trots allt tjugo minuter över sex och jag var vaken, det var bara det att det var så nedrans kallt på andra sidan täcket. Tog mod till mig och klev upp ur sängen, in på toa, ut i köket och så tillbaka in i sovrummet för att lyssna på morgonpasset. Övervägde ordentligt om det verkligen var värt att vara på fel sida om täcket. Det var det inte. Jag sjönk nöjd ner igen och slöt ögonen. Så underbart.

Sen slog klockan sju, kvart över sju, halv åtta och helt plötsligt var klockan kvart i åtta och det var oundvikligt, jag var tvungen att gå upp. Den kylan som möter tårna utanför täcket är extremt obehaglig och kan i det läget närmast jämföras med att sticka ut näsan ur en bivack och mötas av snöstorm.

Upp, dusch, frukost, svinrygg, lunchmacka, te och så iväg. Lyssnade på morgonpasset där jag gick längs cykelbanan. Fnissar för mig själv och inser hur dumt det måste se ut. En ensam flicka som går och fnittrar. Galet. Galet men ack så mycket bättre än att gå där och gråta.

Eftersom det var kallt ute gick jag med raska steg och var i skolan i god tid. Det var bara den läskiga killen, han som tror att han lever friluftsliv i skolan, där. Han satt utanför föreläsningssalen och eftersom han på riktigt skrämmer mig gick jag in. Det var mörkt när jag öppnade dörren. Samtidigt som jag tog mitt tredje kliv in i salen tändes lyset. Det var ett vänligt ljus, som om salen just vaknat och sa ”god morgon, Cecilia”. Jag tänkte att det är fint att komma först för då får man välja precis vilken plats man vill. Långt bak satte jag mig. Jag vill alltid sitta långt bak för jag tycker inte om när någon sitter bakom mig, jag vill inte att de ska se ärret som vandrar längs med nacken upp i huvudet och jag vill inte få kaffe i huvudet.

När föreläsningen var slut vandrade jag ut i kylan och in i C-huset. Jag hälsade på en LinTek-gosse med fina svarta glasögon, vi pratade om CSN och manifestationen. Han var söt men så alldeles för ung ut så jag för att sätta mig att äta min smörgås. I lunchtid är det alltid svårt att hitta bra plats så jag smög in i den stora föreläsningssalen C1 och där satt jag med min smörgås. När jag tröttnat på att titta på inredningen plockade jag fram min vän Wille (min telefon) och kikade på veckans avsnitt av The Big Bang Theory. Vid det här laget hade det börja strömma till folk och jag var tvungen att hålla för munnen för att inte gapskratta hysteriskt.

Två timmar med Herr Forsling känns som en kvart jämfört med förmiddagens föreläsning så snart var det äntligen dags för helg.

Ute snöade det lätt och vägen hem låg som inlindad i en ljus och värmande filt. Vackert.

Mormor ringde och talade om att hon hade florsocker på kakorna. Det tycker jag är fint när hon gör, ringer och berättar alltså. Det värmer.

Mörkret kom hand i hand med kravet på städning, diskning, bakning och allt annat man måste göra inför besök. Det är fina krav, för det är fint med besök. Jag tog det inte allt för seriöst så nu, vid läggdags hänger kraven fortfarande kvar.

Som en vit brudslöja hänger löftet om att imorgonbitti får jag baka, för då finns det någon som vill äta brödet.

Jag vet inte om jag vet det jag tror att jag vet men jag tror iallafall att det är fredag idag. Om det är fredag har jag tusen saker att göra. Det vet jag.

Kärlek är en illusion skapad för att föra arten vidare.

Kärlek är en illusion så stark att den blir verklighet.

Kärlek är en verklighet som får många att förtvina av smärta.

Kärlek är en smärta som sårar på djupet.

Kärlek är ett djup så mörkt som natten.

Kärlek är en natt, en dag, en evighet och ett ögonblick

Kärlek är tillit på gränsen till dumdristighet.

Kärlek är tillit när den är som starkast.

Kärlek är starkare än allt men samtidigt mycket skört.

Kärlek är så skört att man måste ta tillvara på varje stund.

Kärlek är en stund av evig lycka.

Kärlek är lycka, sorg, vardag och fest.

Kärlek är att våga vara sårbar och öppen.

Kärlek är att våga offra allt för att vinna ännu mer.

Kärlek är att vinna vänskap och förståelse.

Kärlek är att förstå sina känslor

Kärlek är känna hela personen och fortfarande älska den

Kärlek är att älska dig.

Istället för att vakna på ett något så när fridfullt sätt imorse blev jag skrämd.

Min far heter Per men kallas också Ahmed eller Pappa-Per. Jag kallar honom far när jag pratar med honom och pappa när jag pratar om honom. Pappa är civilingenjör, gillar sin fiol och har en italiensk sportbil. Han är väldigt snäll men har lite svårt att visa det ibland. Pappa kan inte vissla men försöker alldeles för ofta.

Min mor heter Anna men kallas Annson eller av vissa även för Kim. Jag kallar henne kära mor, mamma eller Anna-Panna. Mamma jobbar nuförtiden som arkivarie men har många spännande utbildningar i bagaget. Ett exempel på en sådan spännande sak är att hon är konstvetare och jag har läst allt hon har skrivit i ämnet. Mamma tycker om ”Frida i vårstädningen” och sjöng alltid visor för mig när jag var liten.

 

När jag var liten var jag en riktig pappas-flicka. Jag tyckte nästan illa om min mamma (när jag blev äldre insåg jag förstås hur fel jag haft). Anledningen till detta var extremt enkel. Jag spenderade mest bara tid med pappa på helgerna, då var det roligt och inte så särskilt strikt. Sen kom vardagen och mamma, vars lott det föll på att uppfostra mig. Det var mamma som hämtade och lämnade, det var hon som talade om vad som var rätt och vad som var fel, det var hon som skällde och förmanade och efter det var hon nog helt slut.

 

Mamma lärde mig vikten av att ta hand om både mig själv och dem i min omgivning.

Pappa lärde mig Ohms lag och att rita kretsscheman långt innan jag började lekis.

Mamma lärde mig kokkonstens grunder.

Pappa lärde mig att den som är lugnast och mest överlägsen alltid vinner en argumentation.

Mina föräldrar har lärt mig i stort sett allt jag kan.

 

När jag genom åren hamnat i knipa har pappa alltid funnits där för att reda ut saker och ting. I min familj finns uttrycket ”pappa måste göra åt” som myntades av en mycket ung Cecilia. Jag vänder mig alltid till pappa när jag inte förstår eller inte mäktar med.

När jag blev sjuk och inte kunde ta hand om mig själv men fortfarande var hemma var det mamma som tog hand om mig. Hon sov på en extrasäng bredvid mig. Hon hjälpte mig att duscha och att klä mig. Hon städade, lagade mat och diskade. Mamma är min hjälte, hon gjorde allt för mig.

 

 

Mina föräldrar är fantastiska människor med underbart mänskliga sidor och fasoner.

Klockan halv tre blev det äntligen ljust ute och jag upptäckte att  strumpbyxorna var ut och in.

Det är mitten av november och därför dags för julklappshopping.

Jag kan inte minnas min första kärlek. Inte någon sådan där ”Vi var fyra år vi höll varandra i handen” men jag måste ju ha haft en för när jag var yngre var jag kär i allt. Så pass att jag tror att det tagit slut på kärlek. Istället får det bli min ”första största kärlek”. Max.

 

Max bodde på gatan nedanför min och gick på samma mellanstadieskola som jag. Han var ett år äldre och den sötaste jag hade sett någonsin. Hans ögon var grå och hade något dystert över sig.

Vi var kompisar och en sommardag frågade jag chans. Över telefon. Han sa ja men också att han var sjuk så vi kunde inte träffas på ett tag. Romantiskt värre.

Sen träffades vi rackarns så ofta och oj, så kär jag blev!

Vi tog promenader och höll varandra i handen och vi skrattade åt alla vuxna som inte fattade att vi skulle vara vi för alltid. Sen gjorde vi slut.

Det gick några år och sen blev vi ett par igen och så tog det slut. Ytterligare några år passerade och så var det något igen. Den här låten tycker jag passar in ganska precis.

 

Nu ligger den där.

Klockan nolltre och tretton på morgonen av den trettioförsta mars, år nittonhundraåttioåtta föddes, i Köping, en flicka med klotrunda kinder, sneda ögon, kolsvart hår och konstant ont i huvudet (visade det sig sen). Det var jag.

Sen den skärtorsdagen har så mycket hänt och samtidigt ingenting alls.

Vid ungefär fyra års ålder bestämde man att jag skulle spela fiol. Båda mina föräldrar spelar fiol, så även farfar och min farbror Bo, som jag avgudade, så det var ett måste, flickan skulle spela fiol. Jag var inte med på det. Jag vägrade, ville inte alls vara precis som de andra så jag bestämde mig för... cello, så långt från fiol man kan komma, right?

När jag var sex och ett halvt år flyttade vi till den staden i vårt avlånga land som utan tvekan gett mig mest ångest och panikkänslor. (Det ska nog också nämnas att staden även finns med i många av mina finaste minnen.)

Vi flyttade efter det att skolan började så för att inte missa början av skolan fick vi (Jag, mamma och min lillebror) bo hemma hos farmor och farfar. Sen när det var dags att flytta in i den gula lilla villan flyttade även pappa upp.

Sen började jag lekis som det hette på den tiden och där träffade jag min bästa människa. En liten, blond flicka med lapp över ögat som alltid tappade bort sina glasögon. Jämt. Hon är blyg men snäll och hård. Sedan dess har hon alltid funnits med mig och jag är henne evigt tacksam.

Jag var ganska duktig i skolan och efter det att de andra lekisbarnen gått hem fick jag fortsätta dagen hos en 1-2-3:a i huset ovanför vårt lekis. Efter det gick jag med klassen över, förutom trean, den fick jag göra två gånger eftersom jag officiellt inte alls gick i klassen ovan min och därför inte kunde flytta upp till fyran.

Redan vid den här tiden hade jag mina tre fantastiskt olika jag. I perioder maniskt kreativ, rastlös och högljudd, andra tider instängd någonstans beredd att sluta mina dagar på jorden och ibland helt normalt lugn, glad och arg. Utmattande och grunden till, genom åren många, många timmars samtalstid.

Tiden gick och så även grundskolan. Jag träffade underbara människor som kom att påverka mig och mina val på både bra och dåliga vis. De människor som fortfarande hänger kvar är helt klart de bra.

Jag älskade äventyr och har slängt mig ut från en 20m hög klippa ut över en fors på en hemmabyggd linbana. Ung och dum kan tyckas så här i efterhand. Under högstadiet och gymnasiet var jag alltid påväg någonstans, jag kunde omöjligt vara kvar där jag var. Jag kunde inte finna någon ro. Det var resor med orkestern, simningen, scouterna, vänner eller bara med mig själv. Stannade jag kom världen ifatt mig och det klarade jag inte.

När gymnasiet började bestämdes det att mina depressionsdagar var över, det var en kvinna och en man i medelåldern inne hos skolsystern i B-huset, jag minns inte hur det gick till men de la upp en plan. Planen föll naturligtvis bort till följd av min egensinnighet. Min rastlöshet och mina koncentrationssvårigheter skulle också trollas bort, utan att veta var orsaken låg. Så jag fick papper att ge till mina lärare där det stod att jag var en knäppgök som kunde ta rast ibland och gå ett varv för att hitta fokus.

Jag hatade att vara en knäppgök, jag tyckte att jag var dum i huvudet som inte älskade mitt liv, för det var faktiskt riktigt bra. Det tycker jag fortfarande. Jag har haft en fantastiskt fin uppväxt om man bortser från att jag alltid förstört för mig själv.

Sen kom studenten. Det var en varm och solig dag i början av sommaren och jag var glad. Jag var färdig med Ludvika. Hösten var nära och jag skulle flytta.

Augusti var månaden, året var 2007, fina Josefine och jag packade in oss i pappas svarta alfa och sen bar det av. Vi flyttade till Linköping.För första gången på länge kände jag att jag var på rätt plats. Jag var så glad.Jag träffade människor som kom att bli några av de bästa vänner man kan ha. Jag träffade den mest beundransvärda, S, en av få som sett mig gråta.

Ett år gick och under den tiden hann jag förälska mig i ett underbart svin. Jag visste förstås inte om det själv men med tanke på ur det slutade och hur det ser ut så här efteråt så vet jag det nu. Det slutade såklart i kaos. Jag gick ner nästan trettio kg på några månader och tyckte att om någon ska bestämma över mitt kaos så är det jag. På ett ungefär.

Sen blev jag sjuk och invalid. Det är snart två år sen och jag har nyss blivit friskskriven från neurokirurgen. Jag minns inte så mycket av vad som har hänt under de här två åren. Kanske har jag blockerat det eller så opererade man bara bort det. Man kom iallafall på att långvarig smärta kan orsaka depression och nu är jag i stort sett smärtfri och ingenting (förutom CSN) kan stoppa mig nu!

Allt det här och mycket mer har påverkat mig och gjort mig till den jag är idag.

Cissi;

Avskyr pyttipanna och SD.

Älskar familj, vänner, opera och mat.

Tycker om att rita, måla, skriva, sy och att gå i skolan.

Tycker inte om att städa, diska och tvätta.

Läser till civ.ing. i teknisk fysik och elektroteknik.

Har alltid musik i öronen (på riktigt eller bara i huvudet).

Är vänsterhänt och övertygad om att allting har en logisk förklaring.

Förkastar det som är ologiskt.

Tror inte på att ”det finns någon för alla”.

Måste alltid ha på sig något med färg.

Gör ytterst sällan klart något. Allting är halvfärdigt.

Är oväntat nöjd med tillvaron och glad.

Har inte längre panikont i huvudet hela tiden och..

Är förvånad över hur det känns att inte ha ont i huvudet.

Hävdar bestämt att så länge något (te, kakor, mat) smakar pepparkaka så är det gott.

Är lite rädd för nya saker = tycker bäst om när man vet hur saker slutar.

Tycker extremt illa om att åka tåg när det inte är 1:a klass.

Har nästan lärt sig att man måste uppskatta saker för vad de är.

Och ack så mycket mer vackert men onödigt.

Jag har hittat den hemlige mannen på fb.

Man måste lära sig att ibland uppskatta saker för vad de är och inte alltid sträva efter perfektion.

Efter en hel dag av snöstorm sitter vi nu isoffan, kollar på That 70's show, äter mjukapepparkaksmuffins och dricker glögg. Åh så fint

Sen kl 6 imorse har jag varit hemma i ungefär en timma.

"I'm fuckin'... skål, baby!" - F

Nej, jag skulle väl inte påstå att det går sådär fantastiskt lysande. Det går inte jättedåligt, det finns bara inget flyt.