Cissiluren

Ja, jag känner mig lite som en bakteriehärd, även fast jag vet att det är ett virus. Ett virus som nu slagit till på balansen. Läskigt men festligt. Såg nog lustig ut när jag vinglade till och från skolan.
Idag var det svårt att höra vad vår käre Bengt sa, för hälften av alla konstvet1:orna hostade, harklade och nyste, hela föreläsningen igenom.
Väldigt vårmysigt sådär =)

Nu ska jag börja packa.
Regnkappa och gummistövlar.
Tandborste och tandkräm.
Blommor och pickar.
Solglasögon och mössa.
Handskar och halsduk.
Rutor och ränder.
Färger och dofter.
Sladdar och makapärer.
Kakrecept och raggsockor.

Och ack så mycket mer.

Våren har kommit till Linkan.
Det försöker snöa men våren är lite starkare för snöflingorna smälter innan de tar mark.

Det här är, det kärlek det!

Jag är grön i pälsen. Ganska mycket också.
Typiskt jättetråkigt. (eftersom resten av folk är trök)
Och eftersom veckan innehållit massor av erkännande om vad jag tycker om folk, till migsjälv och till M&K (och till resten av alla som fattat utan att jag förstått) så tänkte jag att jag behöver balansera upp detta med något fint.
Så det blir film på AL7C40 iafton.
Stolthet och fördom,  En långvarig förlovning,  eller Amélie från Montmartre...

Jag fick finkonst av F idag, det är kärlek det! Lägger upp en bild på den imorgon när den kommit på plats.

Tjipp!

Nu är det dags att göra sig redo för fredagsdejten.
Jag ska komma ihåg kamera och så har jag ett litet hemligt uppdrag att utföra hemma hos personen ifråga.
Hihi

Häppåre

"Tänk dig, stå i pyjamasen och se, kalla, kalla kristaller smält, smält ner
För solen lyser utanför och skuggor målar mönster och vintern dör"  ♥



Ja, vintern börjar så sakteliga försvinna från Linköping. Det är inte utan ett uns av dåligt samvete som jag tänker att "jo, det är bra skönt". För jag tycker faktiskt väldigt mycket om snön.
Det känns lite som ett kärleksförhållande med någon som är lite för dryg men som man har så roligt tillsammans med och som man är så kär i att man inte riktigt tar till sig det, för andra, uppenbart jobbiga. Inte förrän det besvärliga tar övertaget. Till och med då är det svårt att på riktigt ta avstånd. Jag får ett raseriutbrott men så fort det blir sol och perfekt skidföre så är snön förlåten. Vi skrattar, ler och har det allmänt bra.
Men nu är det nog. Jag är trött på, rejäla skor och tjocka kläder.

Så, min alldeles för dryga älskling, du har förevigt en speciell plats i mitt hjärta men nu är det dags för dig att lämna plats åt blommor och blad.

Idag ringde jag till Neurologmottagningen, den mottagning som är kopplad till neurokirurgen (och NIVA där jag spenaderade större delen av tiden).
Jag fick prata med en trevlig sjuksköterka vid namn Helena(?) som länge och väl läste anteckningar utan att hitta det minsta tecken om att jag skulle träffa de trevliga människorna vid magnetkameran. Hon hittade däremot en anteckning om att jag skulle på återbesök efter 2månader och ja, nu har det gått tre månader.
Vi konstaterade att det var besvärligt att vänta och att det snart var dags söka om man ville plugga ihöst.
"Oj! Du har alltså tänkt att börja plugga till hösten?!"
(Öh, ja? Vad i hela friden ska jag annars göra med mitt liv?!)
"Ehm, ja, jo jag försöker lite med nu också. Pluggar och tränar inför Vasaloppet"
"Va? Körde du vasaloppet?"
"Nä, jag laddar inför nästa år"
"Oj, ja då hejar vi på dig här och så är det väl bäst att sätta fart..."
Detta resulterade i att hon skulle lämna en lapp hos herr Doktor idag och gå och prata med honom imorgon.
     Jag hoppas att det hjälper. För nu vill jag verkligen att det här ska vara över. Inte för att jag någonsin inte tyckt att det var rackarns dumt alltihopa men nu hänger jag vid min sista tråd och jag måste få igång på mitt liv. Jag måste kunna vara en vanlig, snart, 22-åring som inte behöver tänka sig för med allt hon gör för att inte bli förlamad från nacken och nedåt.
Det räcker bra att vara normalnojjig.

Normalnojjig med målet inställt på att spöa skiten ur alla andra i Vasaloppet nästa år :P

Eftersom det är så mycket kärlek i luften kom jag att tänka på just det, kärlek.
Vad är grejen, egentligen?
Man letar och letar och tillslut hittar man honom. Han är perfekt.
Sen, får man panik, han är FÖR perfekt.
(Fastän han troligtvis är långt ifrån perfekt)
Man kommer fram till slutsatsen att killen i fråga är en sådan som man skulle vilja gifta sig med. Inte alls den man tänkte att man skulle vara tillsammans med nu.
Någon som man tycker om för mycket för att satsa innan man är redo att satsa allt

Är det dumt att tänka att någon är för bra, för att man ska kunna vara tillsammans med den nu, när man vill bli det om några år, då man är redo att gifta sig och vara vuxen?

Och vad gör man sen då?
-Jo man spenderar tiden med en skitstövel och hoppas att Mr Perfect inte hittar sig någon Mrs Perfect.
Vilket han förstås gör och man känner sig lite som om det inte finns någon annan än Winnerbäck som förstår hur man känner.
Eller? Har jag helt fel nu?
För jag skulle nog ta illa upp samtidigt som jag blev aningen smickrad om någon fick för sig att jag var den han ville gifta sig med men inte bli tillsammans med förrän sen. Vad är det för fel med just nu?


Jag menar nu inte att jag är missnöjd med livet som det är nu, jag bara kom att tänka lite.
För jag, jag känner så här:

Käääärleeek  i mitt kök

Woho! Det underbara vädret, <3-pannkakor och allt annat fint har gjort mig på bra humör idag.

Lyckades dessutom sova ungefär 14timmar inatt.


Dagens, "Lur-lyfter-på-ögonbrynet": 
Banverket vädjar till allmänheten; Parkera inte på obevakade järnvägsövergångar.

Vet ni vad jag gör?
Jag sitter och tittar på fotboll. Fotboll. Jag. Ensam.
Jag vet inte vad problemet är, jag förstår inte ens vad det är som händer.
1. Jag har börjat tycka att barn är söta
2. Jag tränar, av någon anledning, tre gånger om dagen
3. Jag pluggar konstvetenskap och trivs som fisken i vattnet.
4. Jag känner mig fullständigt nöjd med allt, oroväckande lugn
5. Jag klarar av att vara ensam hur länge som helst utan att få ångestattacker.
6. Jag är inte sugen på godis, inte ens geléhjärtan.

Någonting håller på att hända och jag vet inte om jag hänger med.