Jag kommer hem, trött och kissnödig. Orkar inte känna panik fast gör det ändå.
Sparkar av mig mina skor i hallen, de flyger in i sovrummet. "Skit också" tänker jag när jag kastar mig in i badrummet.
Halsduken och hörlurarna verkar ha blivit förälskade. Himlars sikket trassel. Man skulle ha sådana "oklibbiga" sladdar.
Behöver kaffe. Akut.
Drar mig in mot köket, öppnar skåpluckan, sträcker mig efter kaffebruken, slår i en mjölpåse, mjöl överallt.
Fixa kaffet, börjar sopa. Mitt i sopandet är kaffet klart. Dricker kaffet sittandes på golvet.
Vaknar till liv igen och ser att jag tagit in posten dagen innan men inte öppnat allt om mat. Sliter av plasten och börjar läsa. Tänker på mat. Kommer att tänka på träning.
Suckar.
Skyndar mig att byta om för att träna, lämnar kläderna på badrumsgolvet, ska ju ändå dit snart igen. Snubblar över skorna i sovrummet. Tränar tills jag är så trött att jag bara måste måste lägga mig ner. Orkar inte dra mig in till duschen.
Fryser. Drar på mig en tröja. Vilar i några mituer. Blir hungrig, gå ut till köket. Ja, just det, mjöl. Tar en frukt, ser datorn. Måste bara skriva ut papper till skolan. Går till sovrummet för att hämta papper i skrivaren.
Får innan dess syn på skolväskan. Kommer på att jag borde läsa. Läser.
Och ja, så fortsätter det. Jag och min hjärna borde verkligen bli mer organiserade.
Ni vet sådana där stunder när man bara vill gråta?
Nyss var en sådan stund. Skidåkningen gick skitdåligt, spåren jävlades med mig och jag var så arg att jag bara ville skrika och gråta. Absolut noll kraft i musklerna och dålig vallning. Bläää!
Men! För att vara lite positiv så var det himla, himla fint att vara ute. Fick lite lust att gråta bara för att detvar så fint och fint sällskap också.
Jag har tappat bort M, detta har resulterat i att jag tittat på The Big Bang Theory och gabskrattat alldeles totalt ensam. Fyllt på med små m har jag gjort också, mycket för att det är gott och lite för att det är fyndigt. Nu är det snart På Spåret och sen får man sova. Gott liv.
Jag har alltid tänkt mig att jag inte är någon dagboksskrivare och det är jag inte. Ingen sådan där traditionell skriva-dagbok-varje-dag-i-en-prydlig-bok-människa.
För ett litet tag sen insåg jag, något motvilligt, hur fel jag haft. Ett infinit antal post-itlappar, marginalanteckningar och receptnoteringar bevisar motsatsen. Tillochmed tågbiljetter är fullklottrade med små observationer av min omgivning. Det är aldrig några långa saker, mer som det analoga livets twitter med den skillnaden att de här anteckningarna är det bara jag och folk runt omkring mig som kan läsa. Dessutom så om man tittar bland gamla föreläsningsanteckningar finner man att nästan hälften av alla små notiser skrivna av S =)
Idag kan man bland annat läsa detta:
- Föreläsarens förmåga att köpa illa sittande kläder är förbluffande
- Skumma killen inte här idag... lite besviken?
- Känner mig gammal - Magnum P.I. — Förstklassig underhållning
Jag vet, jag lovade att jag skulle uppdatera och skriva något som var nästan lästvärt och faktum är att jag har försökt. Det gick inte. Jag skrev flera, olika, inlägg men alla hade samma sorgligt bittra slut. Jag ger med mig.
Igårkväll blev mitt hjärta lite stampat på, förnedrat och krossat. Halva jag förstår inte varför, jag bryr mig egentligen inte alls. Den andra halvan av mig, den är knäpp. Jag spenderade alldeles för lång tid på mitt badrumsgolv, funderandes över hur det blev som det blev. För, du förstår, det här är vad jag skulle kalla en gravidchock och jag är inte, inte, inte för sådant, inte just nu. Det handlar så klart inte om mig, då skulle jag inte resa mig från det där golvet igen, utan om en person som funnits i mitt liv under en så lång tid och så nära och så hon. Hon, som jag en gång i tiden var vän med men som, som, som, nej.
Jag förstår ju, det gör jag verkligen och egentligen bekommer det mig inte alls. Jag vill inte för allt i världen byta plats med dem. Det är bara sorgligt på något vis. Som när det blir höst och de sista färgglada bladen trillar av.
Jag önskar dem båda grattis och lycka till och jag hoppas att de kan axla detta ansvar.
Det blev förhoppningsvis inte jättebittert.
Observation: Att baka hjälper mot det mesta men hjälper det inte får man tvätta också
En annan observation: kommer 2011 bli året för en enooorm babyboom?
Observation 3: Jag har ingen disciplin, skulle ha lagt mig för länge sedan men nu sitter jag här och följer händelserna i Egypten.
And suddenly, I don’t feel fat anymore I don’t count my blackheads as a hobby I don’t count the marks on the wall And I don’t sleep well at all
There is someone else right beside me He kept every secret I told He giggled his way straight through fall And I don’t sleep well at all
He knows when I’m happy and nods when I’m sad And he puts out when I come home drunk And suddenly I stand real tall But I don’t sleep well at all
I have seen too many movies I have read too many books I’m the kind that sees sun and brings an umbrella I have been to fortune tellers
And I know love will leave you all crooked And I know he’ll start sleeping around Or start listening to symphony rock Or throw out the key and change the lock But I don’t sleep well at all
... I'm gonna laugh when you're on that lonesome ride
Jag är på ett riktigt överdrivet überjävligt humör just nu.
Ja, missförstå mig rätt, jag är inte ledsen eller upprörd, inte ens arg. Jag är bara så himla tokigt fnissig och vill hela tiden vara dryg och djävlas med människor runt omkring mig. Drygbusig. Gömma-sig-ovanpå-en-garderob-och-kasta-bollar-på-folk-nedanför-busig. Überjävlig helt enkelt. När man lugnat ned sig mellan varven känns det inte bra, man ska inte vara dryg och jobbig, man ska vara snäll och vänlig. Jag ska jobba på det. Jag hoppas att det har gått över tills imorgon.
Nu ska jag sova och drömma att jag är en snäll människa.
I mitt fall är det kanske inte just en specifik person som behöver rensas bort (även om det i vissa fall säkert skulle vara nyttigt) utan alla citat som simmar omkring där inne. Det är böcker jag läst, filmer jag sett och låtar jag hört, som om de vore fastlimmade med, uhm, epoxylim sitter de där, orubbliga.
"Alla lyckliga familjer likna varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt särskilda sätt"
"And who do think that guy was?"
"I won't commit to you but I'll hold you when you cry"
Det här är sorgligt nog bara en femtiondel av vad som i citatväg har passerat i mitt huvud under den här förmiddagen. Tänk om det hade varit saker som är relevanta för skolan istället!
Kanske hade det gjort mig till en lite småsorglig übernörd men det hade utan tvekan hjälp med den här nedrans mekanikkursen.