Cissiluren

Jag vill ha:

När man sitter i föreläsningssalen och världens, förmodligen, vackraste man kliver in bredvid. Jösses ja.

Ikväll ser vi på Sherlock Holmes. Den där andra ni vet.
Jösses vad tjusig han är. Jude Law också. Wow.

- napoleon var snygg och hade choklad.
- jag fick vin
- det var (och är) fredag
- jag är glad

Puss!

Något som händer väldigt mycket på al7c40 just nu är cello-&fagottspel.
Då ska jag berätta en liten sak. Det låter mycket, mycket bättre om man kan se noterna (och ev. förtecken).
Det låter också förjävligt om man inte ser dem och spelar fel.

Hela skolan hostar, harklar, nyser och snorar. Mysigt ställe.

Vaknar i tid. Klär på mig. Går ut. Hinner kanske en kvart från huset innan skavsåren börjar få fötterna att bulta. Fortsätter. Dunk dunk. Saktar ner på stegen. Aj. Ökar takten igen, vill ju komma hem. Svänger runt. Krockar nästan med en kamphund. Närmar mig Statoil. Åh! Kaffe kaffe kaffe! Härlig morgon också. Solen är på väg upp. Kliver in på bensinmacken. Travar fram mot kaffemaskinen. Halt höna. Inser återigen att jag behöver nya glasögon. Suckar och ser en knapp där det skulle kunna stå "liten kaffe". Trycker. Pyyys, knarrrr, pyyyys. Fan. Det blev en liten latte. Fötterna vill trilla av. Tar min latte, betalar och linkar hem.
Duscha, fixa, trixa, packa väskan. Kollar nyheterna och inser att världen är på väg åt helvetet, precis som igår. Mycket stilig paralympicstennisspelare dock.
Plåstrar om fötterna. Vilken tur att jag köpte sådana där skavsårsplåster. Slår följe med F. Det går ju bra att gå!
Pang. Aj. Blåsan sprack. Hoppar upp på cykeln. Cyklar långsamt. Kör in i väggen i tunneln under vägen. Skrapsår på handen. Hurra.

Till min stora förvåning är jag inte missnöjd alls. Inte ens på foten.
Bra morgon det här!

Någon har pyntat i min hall...

Idag är dagen då det blev klart att A inte bara ska undervisa på gymnasiet/komvux utan även på universitetet där uppe. Jag är en sjukt stolt kusin just nu :-)

Hihi.
Sitter i skolan med nya kärleken, beta, och pluggar.
I öronen har jag morgonpasset och fram till nyss var det helt okej att fnissa för mig själv för då var det bara jag här. Nu däremot börjar folket komma och jag borde överväga att vara tyst. Tyst.

Han spelade vår låt. Du vet den där som kanske inte var våran låt från början men som nu faktiskt är och har varit länge.
Jag sjöng med i texten. Jag kan den utan och innan. Den känns så given på något vis.
Ja, det var väl bara det.
"men nya dagar väntar med nya tidsfördriv och allting liksom kräver mera nu. Så, ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade, älskade du."