Cissiluren

Efter att jag idag, av en händelse, bläddrade igenom gamla fotoalbum slogs jag av en lite underlig känsla.

Jag tittade på bilderna av en kär gammal vän och insåg hur väldigt olika varandra vi har kommit att bli. För även om vi inte på något sätt var kopior av varandra eller ens hade vardagsliv som påminde om varandras så vill jag gärna inbilla mig att vi liksom kände lika inför de saker vi tog oss an. Idag däremot är det en stor skillnad. Min vän bor kvar, där borta, vi träffas kanske en eller ett par gånger per år. Uppdateringarna om varandras liv har blivit så vuxna och formella. Det är barn och hus och män och djur och ack! Det gläder mig såklart att höra att hon har det liv hon vill ha och att hon trivs men det hindrar mig inte från att tänka att vi inte längre har något gemensamt.

Jag kommer förstås att tänka på henne ibland.

När vi var yngre, kanske 11-12, var hon rädd för älgar. Livrädd. Hon var övertygad om att det fanns massor av olika sorters älgar, allt från knähöga ängsälgar till enorma klösälgar, Så nu, varje gång jag ser en bild av en älg tänker jag på henne. (Funderar också på att skicka en gosedjursälg till det lilla barnet som ska komma ivår). Hon var också rädd för fiskar. Eller njae, inte just fiskarna i sig. Hon var rädd att fiskarna skulle hoppa in i båten när vi var ute och seglade. Hon var dessutom också alltid rädd för att båten skulle välta. Frustrerande då men gulligt nu så här i efterhand.

Jag vet inte vad det är jag vill säga med det här inlägget annat än att jag insåg att tiden går och att det känns konstigt ibland.

Nackhåren reser sig. Rysningar sprider sig genom hela kroppen. Crescendot har precis nått toppen. Ljudet är överallt. Det är som om ljudet förvandlats till färg, smak, lukt och något mjuk, nästan omfamnade.

Sen händer det. Dirigenten slår av. Tystnad uppstår.

Den där sista sekunden, innan applåderna dånar.

Det sista ögonblicket av tystnad. En talande tystnad. Den säger något, knappt hörbart men som ändå finns där.

Tack.

• Det här driver mig framåt.

Jag minns en intervju med Astrid Lindgren där hon fick en fråga om vad hon ville få ut utav livet. Hon svarade att om hon hade hjälpt ett enda barn till ett bättre liv så var hon mer än nöjd. Kanske citerade hon någon annan men meningen med orden fastnade.

Jag vill påverka andra människor.

Det är inte nödvändigtvis på det personliga planet jag behöver påverka. Lika gärna kan skapa något som påverkar många fler. Kanske hittar jag det ultimata botemedlet mot cancer, hjälper till att distribuera elektricitet till människor utan eller så skriver jag en kokbok som förändrar någons sätt att se på mat. Det spelar inte så stor roll vilket. Huvudsaken är att jag satt ett spår, gärna utan att någon vet att det var jag. Det lilla räcker en lång väg och jag var rätt nöjd när jag fått M att lyssna på Vivaldi.

Jag har lite svårt att välja ur vilket perspektiv det här ska skrivas. Stort? Smått? Nära? Fjärran?

Jag saknar ingenting vettigt.

Jag saknar en äggklocka

Jag saknar en cykel.

Jag saknar ett badkar.

Jag saknar en kakelugn

Jag saknar så konstiga saker.

Jag saknar någon att dansa hambo med.

Jag saknar någon att ligga på marken och diskutera världsviktigheter med.

Jag saknar någon att väcka bara för att få bjuda på frukost.

Jag saknar någon som luktar precis så där.

Jag saknar fullt förståeliga saker.

Jag saknar att vakna av kaffebryggarljudet

Jag saknar någon att säga God Morgon till.

Jag saknar någon att säga God Natt till

Jag saknar någon som-gillar-samma-saker

Jag saknar så mycket.

Jag saknar människor som fattas mig.

Jag saknar leenden jag aldrig får se igen.

Jag saknar röster jag aldrig mer får höra

Jag saknar blickar jag aldrig åter möter.

Tänk er det grönaste grönt och den mest intensivt blåa blå ni någonsin sett.

Känn hur solen värmer.

En nyponros i närheten drar till sig humlor som surrar melodiskt.

Ingenting bekommer dig här uppe. Inget annat existerar.

Totalt lugn. Evig frid.

Jag är rädd för fyra saker.

Grängesberg, Guldsmedshyttan, Norberg och katter.

Nej, det är kanske inte helt rättvist att låta det stå så utan en tolkningsriktning.

Saker och situationer jag inte kan förstå eller kontrollera skrämmer mig.

Jag kan på riktigt få panik om jag hamnar i en situation där jag inte vet hur jag ska handla. Jag blir rädd för mig själv och hamnar i en cirkel av rädsla, frustration och ilska. Häri bottnar alltså mitt behov av att alltid kunna något om allting (förutom sport, som jag är en mästare på att undvika).

Även min rädsla för korkade människor grundläggs här. Det känns sorgligt att medge men det är hur som helst ett faktum och en brist som mest nedvärderar migsjälv. Jag är rädd för korkade människor. Rädd. Jag kan aldrig räkna ut hur de tänker eller kanske snarare hur de inte tänker. Valrörelsen 2010 försatte mig i en skräcksituation som fortfarande inte riktigt givit med sig.

Många tycker säkert att jag är dum som känner så här men hur dumma är inte många andra rädslor?

Rädlsor är inte alltid logiska och det är en stor del i varför de skrämmer mig.

Jag måste förklara att min definition av korkade människor är människor som borde veta bättre om de faktiskt använde sina hjärnor men de låter troget bli

... eller: En debut

Det är en speciell dag det där. Den har liksom satt sig som en milstolpe i mitt liv.

För... mellan konfirmationen och studenten är det inte mycket annat stort som markerar gränsen mellan att vara en flicka och en ung kvinna.

Jag talar så klart om min första bal. För att vara helt ärlig kan jag nog säga att jag inte vet exakt vad man skulle kalla det på svenska, Débutante,  franska för debuterande kvinna. För en slags debut var det allt.

Redan på lågstadiet hade jag bestämt vilken färg min första balklänning skulle ha. Den skulle vara blå, inget annat gick ens att överväga. Anledningarna till färgvalet kom kanske att variera genom åren men det var alltid blått som gällde och när det väl var dags valde jag en blå enbart för att matcha ett diadem jag fått som present från en bekant till familjen (på samma sätt kom jag fram till att jag till studentbalen skulle sy upp en grön klänning då den skulle matcha ett fantastiskt spänne jag ärvt av en beundransvärd kvinna).

Många timmars planering lades ner på denna kväll, förstås av värdparet men också av mig och mina två väninnor, K och U som också skulle med på balen. Det skulle planeras frisyrer, smink och skjuts och så klart skulle det skvallras om kavaljererna.

Min kavaljer hette (och heter troligtvis fortfarande) Elias och det jag minns mest av honom är inte hur han ser ut eller agerade utan hur olustigt det kändes att gå på bal tillsammans med honom då han hade haft något slags förhållande med en kompis till mig men sådana var och är reglerna, det var inget att orda om. Elias var något eller några år äldre än mig och läste på teknikprogrammet på ett gymnasium i Örebro, han skulle bli ingenjör och det är ju respektabelt.

Så till själva balen. Jag vill minnas att vi åkte hemifrån ganska tidigt, dels för att det tar en stund att åka ner till den delen av Sverige där det faktiskt finns ett gäng slott (Södermanland) men också för att vara i tid och få en bra plats inne i damernas "omklädningsrum" på övervåningen ( herrarna vet jag faktiskt inte var de byter om). På övervåningen fick vi stanna tills det var dags att gå ned för den stora stentrappan och möta övriga gäster. Efter en lyckad trappgång, där ingen utav oss snubblade, var det dags för mingel och någon bubblande drink i balsalen. När vi minglat och vinglat klart tågade vi sådär exemplariskt som man ser på TV, ut på led med våra kavaljerer, mot middagen. Jag minns tyvärr inte maten utan mest hur frustrerande jag tyckte att det var när jag inte fick gå på toaletten. För det får man ju inte förrän middagen av avklarad. Aj aj aj. Som tur är har jag blivit bättre på att planera inför sådana stunder sedan dess. När alla rätter var uppätna tågade vi tillbaka upp till slottets huvudbyggnaden där balsalen gjorts iordning under tiden vi åt. Middag, dans, dans och tapto i kapellet.

Tapto

Dagen dör, skyming rår

över skog över hav

Allt är ro

Vila trygg

Gud är när.